När jag tittade igenom dagens födelsedagsbarn på imdb så trodde jag inte att jag skulle hitta något matnyttigt. Försök att föreställa er min lycka när James Remar dök upp i listan.

James Remar är en underbar 54-åring som blivit lite av en specialist på att förgylla tv-serier. Han har förvisso gjort nästan 40 filmer, men jag har bara sett tre av dem och det är Girl Next Door, Dolt under ytan och Fantomen. Men tv-serierna däremot ... vad har jag inte slukat som han är med i?
Denna man är fantastisk och kan spela allt! Han är cool, byråkratisk polis i några avsnitt av Tredje Skiftet, sexig hotellmagnat i Sex and the City, död familjefar/hårt arbetande polis i min favoritserie Dexter. Han är bra på att spela polisroller, men passar i alla kostymer han blir tilldelad. Huva, vad jag är kär i honom (som skådis)!

Vad ska jag säga? Grattis, du underbare man! Hoppas du förgyller många människors tv-tittar-dagar i framtiden. Må du leva för alltid.

Bild från Yahoo.

Jag lovade mig själv att aldrig någonsin mer se Mulholland Drive efter att ha sett den första gången. Gubben bakom containern skrämde mig nästan till månen.

Annars vill jag minnas att min upplevelse av The Grudge på bio inte var den bästa. Kan ha berott på att det satt en helskum typ bredvid mig i salongen. Han reagerade inte på någonting i filmen, och jag var övertygad om att han skulle döda mig där i biomörkret. Fast jag ska inte skylla på honom. Själva filmen skrämde mig också såklart. Läskiga ungar är det värsta som finns.

Vilken film har skrämt er mest?

Jag såg Arn igår. Mamma bjöd och jag tänkte att okej, nu är tiden inne. Nu ska jag se skiten.
Och det gjorde jag. I alla fall nästan. Jag somnade nämligen. Tre gånger.

Jag lovar, jag har aldrig. någonsin. somnat på bio förut. Och jag kände mig inte trött när jag gick in. Antagligen var det min inställning till filmen som fick mig att somna, jag hade ju trots allt bestämt mig för att den skulle vara dålig redan innan jag såg den. Ja, långt innan jag såg den. För ett halvår sedan njöt jag av att kalla den 2007 års svar på Tre solar. Riktigt så illa var det väl inte. För det var ju bara de som passar i långt frissigt hår som hade långt frissigt hår. Så som tur var blev just det inte så komiskt.

Början av filmen var bättre än jag trodde, även om jag höll på att vrida mig ur stolen av skam när den totalt malplacerade utbildningsradion-berättarrösten började snacka. Sedan somnade jag lagom till att Arn blev vuxen och efter den första sömnen var filmen så oerhört seg och långtråkig så jag hade kunnat sova i tusen år. Jag vaknade efter några minuter och såg en lång sträcka tråk och återigen tråk, fyllt av en Arn med endast ett ansiktsuttryck (han är nästan värre än Keanu Reeves) och en Gustaf Skarsgård med E-type-frilla.
Efter sömn nummer två blev det bättre. Lite mer action, lite mer som hände. Tyvärr sov jag mig igenom slutstriden. Men vad är väl en halvtimmes sömn i en film utan räddning? Ingenting. Mitt betyg står fast och hade antagligen varit detsamma om jag så sett varenda minut av spektaklet.

Visst finns det positiva bitar med filmen.
1. Den är inte helt usel ändå.
2. Sofia Helin är härlig och Stellan Skarsgård är ungefär som Denzel Washington; han levererar jämt.
3. Han den där Sallad-Aladdin är rätt bra och passar dessutom i kajal (okej, nu var jag töntig).
4. Miljöerna är ju vackra och ingenting är slarvigt eller fult gjort.

Men ändå. Det finns hundra små detaljer som jag störde mig på och som jag inte har kunnat släppa. Det handlar om språk, dialekter, logik och ologik. Ibland blir saker helt enkelt för osannolika eller långsökta för att filmen ska kunna räta upp sig och gå stadigt i mål.
Bara detaljer, förvisso. Men en tråkig och långsam historia som är alldeles för lång, har inte råd med sådana småmissar.

Se den, för guds skull. Det hör väl till allmänbildningen att ha sett Sveriges dyraste film. Men jag antar att det kvittar ifall ni ser den på bio eller på datorn. Storslagen är den i alla fall inte.




Bild från Film i väst.

Jag har betygsatt 1000 filmer. Eller, om man ska vara petnoga, 1002. Men Garden State fick äran att kröna plats ett tusen i går. Nu är jag i alla fall uppe i fyrsiffrigt. Det känns roligt. Och pirrigt och moget och vuxet och ansvarstagande. Jag har sett på film i 72 dygn, 23 timmar och 57 min. Och då är det inte medräknat de gånger jag sett om filmer (vilket jag har gjort. A lot.) eller tittat på tv-serier. Statistik är fantastiskt, eller hur.

Här är min statistik (vissa filmer har flera genrer):
Drama - 357 st
Romantik - 134 st
Thriller - 254 st
Musikal - 35 st
Äventyr - 148 st
Western - 4 st
Skräck - 94 st
Science fiction - 103 st
Fantasy - 104 st
Mysterium - 65 st
Krig - 20 st
Kortfilm - 52 st
Anime - 11 st
Mini-serie - 2 st
Stumfilm - 2 st
Komedi - 360 st
Roadmovie - 1 st
Dokumentär - 9 st
Animerad - 98 st
Familjefilm - 137 st
Action - 200 st
Kriminalare - 135 st

God! Jag måste verkligen utöka min kunskap vad gäller western, stumfilm och ... roadmovie? Och dokumentär? Jag måste väl för bövelen ha sett fler än nio dokumentärer i mitt liv?

Oooh. Jag tror jag är lite kär. Jag har precis sett första delen av Jane Eyre i SVT. Jane Eyre är en alldeles underbart, fantastiskt romantisk bok som skrevs av Charlotte Brontë under första halvan av 1800-talet. Den har filmatiserats om och om igen under nästan hela 1900-talet och miniserien som visas i SVT just nu är gjord förra året. Och den slog mig med häpnad!
Kvällens tvåtimmarsavsnitt tog faktiskt min Jane-Eyre-på-tv-oskuld, för jag har bara läst boken.
Det började lite segt, men blev sedan roligt, charmigt, romantiskt, spännande, lite läskigt och alldeles, alldeles underbart. Ruth Wilson som spelar Jane Eyre har ett fantastiskt minspel och Toby Stephens (aldrig hört talas om förut, men han spelar i alla fall Mr Rochester) är snygg så det räcker och blir över.

Nästa avsnitt visas på torsdag. Jag längtar redan!

Garden State.

Jude Law fyller idag 35. Snart är han gammal och tunnhårig. Det glädjer mig.

Jag har sett 7 av Jude Laws 35 verk. Det är två fyror, tre treor och två tvåor. I nämnd ordning; Enemy at the Gates, Road to Perdition, The Talented Mr. Ripley, The Aviator, Closer, A.I. och Sky Captain and the World of Tomorrow. Den sista sov jag mig nästan igenom. Men å andra sidan så fick den ju bara en tvåa, så det kanske jag inte ens behöver nämna.

Till skillnad mot för Denzel Washington, så har jag sett fler filmer än jag trodde som Jude Law medverkar i. Jag har tillochmed sett halva Alfie, men stängde av och tyckte inte att den borde betygsättas.
Jag kan inte riktigt med att se Jude spela sina roller. Han är en karaktär, men det enda jag ser är den sliriga, slemmiga, snygga pappan som bär runt sina ungar på axlarna genom London, som vänstrar med barnflickan och som går runt i alldeles för moderiktiga skor. Han känns opersonlig och kall, på något vis. Som om hela han är en karaktär vars minspel aldrig förändras. Ändå är han tillsammans hit och dit med kvinna efter kvinna. Det är blondiner och brunetter, skådespelerskor och barnvakter. Han äter allt, så att säga. Och alla äter honom. Tjejer jag känner suckar och stönar när han dyker upp på tv. Den där Jude, han är så snygg. Men för mig är han bara ett skal. Det enda hjärta jag har sett hos honom är det som lyser igenom när han spelar sina roller, något som nästan gett honom två Oscars (men nära skjuter ingen hare).
Men annars ... Nada.

Vad tycker ni? Har han lyckats charma alla utom mig?

Bild från Songedunenuitdete.

New York-sonen Denzel Washington fyller 53. Kan ni tänka er det? Han är lika gammal som Jerry Seinfeld. Man kan inte tro att någon av dem är bara något decennium från pensionen.

Denzel Washington är en sån där typisk fackskådis. En stabil en, med ett enda ansikte, som får spela samma roll om och om igen. Och han gör det bra. Han gör ofta en av de största rollerna, och alla vet vem han är. Ändå är det bara samma jämt. Den trötta agenten som måste ge sig ut och rädda världen. Lite som Bruce Willis, fast skillnaden är att Denzel Washington är svart, och dessutom avgudar jag Bruce Willis. Denzel Washington är för mig trevlig, men inget helgon. Fast han har ju vunnit två Oscars. Och han ligger bland de första inlagda skådisarna på imdb. Det är väl inte fy skam, ändå.

Enligt filmtipset.se har jag sett fem av hans 47 filmer. Herregud, jag trodde att jag sett så många fler! Kanske räcker det med att ha sett trailern för en av hans filmer för att det ska kännas som om man sett den. Någonting sådant måste det ju vara, jag kan inte riktigt förklara det annars.
Fem filmer. Det är en fyra och fyra treor. Filmerna är Man on Fire, Remember the Titans, Training Day, Déjà Vu och Inside Man. Fyran gav jag till Man on Fire. Men Denzel är oftast bättre än filmerna han är med i. Och som jag sade, det är samma roll i alla filmer, samma starka pondus och orubbliga stenansikte och charmiga skratt. Inte konstigt att jag trodde att jag sett minst en miljon av hans alster.

Kan man ogilla Denzel Washington? Jag tror inte det. Han är mysgubben som alltid levererar. Men rätta mig gärna om jag har fel.

Bild från Kinowear.

Bendito Machine.


En störtskön liten historia som är rätt brutal i sin snygghet.
Och nog tål samhällskritiken den innehåller, att tänkas på.

4/1 -   Aliens vs. Predator: Requiem
4/1 -   Tales from Earthsea
11/1 -   National Treasure: Book of Secrets
11/1 -   Försoning
11/1 -   Before the Devil Knows You're Dead
15/1 -   Love Lies Bleeding
18/1 -   We Own the Night
18/1 -   Paranoid Park
18/1 -   The 11th Hour
22/1 -   Missionary Man
25/1 -   I Am Legend
25/1 -   Juno

Japp, detta är alltså de filmer som har premiär i Sverige i januari. Knappt någonting hade jag hört talas om innan, men efter lite research kan jag konstatera att det nog är några intressanta stycken mitt i röran. Jag kommer inte att se dem på bio, dock. Där går gränsen.

Den första National Treasure-filmen lyckades förvånande nog charma till sig en fyra av mig, och därför är jag förstås lite nyfiken på uppföljaren. Jag förväntar mig inte särskilt mycket, men uppföljare är ju till för att ses och sågas.
Before the Devil Knows You're Dead är regisserad av Sidney Lumet. Bara det räcker. Den ska ses!
We Own the Night är begåvad med några okej skådisar och handlar om maffian i New York. Känns som någonting jag borde kunna klämma en snöig kväll i januari.
Paranoid Park av Gus Van Sant känns även den sevärd.
Missionary Man är regisserad av Dolph Lundgren. Fan, man borde ju se den bara därför. Eller?
Jag kommer INTE se Försoning. Keira Knightley får mig nästan att vilja kräkas.

Ja, här är då listan över bäst och sämst under 2007. Och denna lista, till skillnad mot för den andra, inkluderar alla filmer oavsett årtal. Detta är förstås bara filmer som jag såg för första gången i år, ingenting som jag har sett någon gång tidigare.
Enjoy!

Bästa långfilm alla kategorier: Irréversible, Little Children
Nej, jag kan faktiskt inte bestämma mig alls. Irréversible är stark som fan, men Little Children älskar jag också.

Bästa kortfilm alla kategorier: Hotel Chevalier
Wes Anderson kan konsten att trolla.

Bästa ...
Drama: Little Children
Kriminalare: Infernal Affairs
Thriller: Irréversible
Komedi: Stranger Than Fiction
Romantik: Little Children
Action: Die Hard 4.0
Mysterium: Mulholland Drive
Fantasy: Pans labyrint
Äventyr: Blood Diamond
Science Fiction: År 2001: ett rymdäventyr
Skräck: Pans labyrint
Dokumentär: En obekväm sanning
Krig: Hotel Rwanda

Anime: Porco Rosso
Remake: The Departed
Svartvita: I hetaste laget
Stumfilm: Den andalusiska hunden
Ungdomsfilm: Linas kvällsbok
Familjefilm: Natt på museet
Före 1900: Marie Antoinette
Tecknade: The Simpsons Filmen
Animerade: Råttatouille
80-talsnostalgi: Some Kind of Wonderful

Frankrike: Irréversible
Hongkong: Infernal Affairs
Spanien: Pans labyrint
Mexiko: Amores Perros
Sverige: Linas kvällsbok
Danmark: Bänken

Almodóvar: Att återvända
Lynch: Mulholland Drive
Kubrick: År 2001: ett rymdäventyr
Kieslowski: Den röda filmen
Bergman: Viskningar och rop


Sämsta långfilm alla kategorier: Indiana Jones och de fördömdas tempel
Två timmar skit.

Sämsta kortfilm alla kategorier: Black Ice
För att jag vägrar imponeras av Brakhage.

Sämsta ...
Drama: A History of Violence
Kriminalare: Den svarta dahlian
Thriller: Killing Me Softly
Komedi: Skojar du, eller?
Romantik: Raise Your Voice
Action: Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer
Mysterium: The Number 23
Fantasy: Pirates of the Caribbean - Död mans kista
Äventyr: Indiana Jones och de fördömdas tempel
Science Fiction: Blade Runner
Skräck: Resident Evil

Anime: Princess Mononoke
Svartvita: Flickan ovanpå
Ungdomsfilm: Raise your Voice
Familjefilm: Pirates of the Caribbean - Död mans kista
Tecknade/animerade: Barbie som Rapunzel

Frankrike: Den vita filmen
Spanien: 7:35 de la Mañana
Mexiko: Frida
Sverige: Beck - Den japanska shungamålningen
Danmark: De gröna slaktarna

Lynch: Inland Empire
Kubrick: A Clockwork Orange
Kieslowski: Den vita filmen

Snart är året slut och fastän jag förmodligen har ett par filmer kvar att se innan nyår, så lägger jag nu ut en resumé över det bästa och sämsta som gjordes i år (Resumé av alla filmer jag sett under året över huvud taget kommer senare).
Det ligger inte så många filmer under sämsta-kategorin. Det är helt enkelt för att jag har haft tur och inte sett särskilt mycket dåligt i år. Ni ser ju själv, jag har inte ens några ettor med där. Men oroa er inte, ettor kommer nog i resumén över allt jag har sett i år, oavsett produktionsår. Förmodligen blir den listan lite roligare.
Och ja, siffrorna inom parentes är givetvis mitt betyg på filmerna, på en femgradig skala.

Simply the best ...
Bästa kortfilm: Hotel Chevalier (5)
Bästa animerade: Råttatoille (4)
Bästa drama: The Darjeeling Limited (4)
Bästa komedi: Blades of Glory (4)
Bästa action: Die Hard 4.0 (4)
Bästa kriminalare: Ocean's Thirteen (3)
Bästa romantik: Hotel Chevalier (5)
Bästa science fiction: Sunshine (3)
Bästa fantasy: Shrek den tredje (4)

... and the rest
Sämsta drama: The Number 23 (2)
Sämsta komedi: American Pie 6: Beta House (2)
Sämsta action: Spider-Man 3 (2)
Sämsta kriminalare: Beck - Den japanska shungamålningen (2)
Sämsta science fiction: Spider-Man 3 (2)

Jäjä. Trailern för Sex and the City: The Movie är här. Den är full av högklackade skor, klänningar och frisyrbyten. Och den säger ... ingenting. Ja, förutom att Carrie är på väg att gifta sig med Big då. Det puckot. Jag har aldrig gillat Carrie, hon är så velig och jobbig.

The Darjeeling Limited.


Det dröjde lite drygt en vecka längre än jag sade, men jag såg den till slut. Wes Andersons senaste långfilm The Darjeeling Limited är precis lika bra som jag hade tänkt mig. Eller nåja, i alla fall nästan. Handlingen är nämligen inte riktigt hundra. Det tar mig kanske 40 minuter innan jag rycks med i berättelsen, innan dess går den lite på tomgång. Kanske är det för att jag har ett exemplar i ganska dålig kvalitet, kanske är det för att filmen helt enkelt är lite tråkig i början. Länge känns den som en vanlig, plain trea. Men så händer något. De tre bröderna på tågresa genom Indien rycker helt plötsligt tag i mig. De gör saker och säger saker som är alldeles speciella. Har man sett Hotel Chevalier så är det fantastiskt att se alla kopplingar filmerna emellan. Och berättelsen blir faktiskt intressant till slut.

Sedan har vi förstås det underbara soundtracket, de vackra miljöerna, det snygga fotot och den alldeles fantastiska scenografin. Ibland undrar jag om Wes Anderson helt enkelt är född med ett alldeles unikt öga för detaljer, färger och former. Allt är liksom perfekt. Och då gör det inte så jättemycket om storyn haltar lite i början. Dessutom översköljs jag, som har syskon, gång på gång av en så stor igenkänningsfaktor i karaktärernas beteende så det knappast går att ignorera. Det är trots allt inte händelseförloppet i sig som är det intressanta utan brödernas inställning och kärlek till varandra.

Wes Anderson har helt klart lyckats än en gång, även om filmen inte är lika vass som The Royal Tenenbaums. Men jag förlåter honom. Det finns detaljer i den här filmen som är fullständigt oemotståndliga. Som till exempel att han lite nonchalant har slängt in Bill Murray i en biroll/statistroll. Eller att Natalie Portman skymtar förbi i en kameratiltning genom tåget. Eller att väskorna som bröderna släpar runt på filmen igenom är så snygga så jag blir stum.
Det är som sagt detaljerna som gör det. Och vilka detaljer sedan!




Bild från Filmmakermagazine.

När vi ändå är inne på Christian Bale.
Till sommaren har nästa Batmanfilm premiär. Batman Begins var ju riktigt bra, och tog oss bort från 90-talets komiska Batmanfilmer med fult foto och dåliga manus. Istället fick vi se mörker, mörker och åter mörker. Så jävla bra var det. Nu är nästa film på väg, som sagt. The Dark Knight har skrivits och regisserats av samma snubbe som förra gången, Chrostopher Nolan. Man skulle kunna säga att Nolan har räddat Batman från det grälliga och gjort det enbart vackert. Jämför utseendet på Jokern i de olika filmerna, så förstår ni vad jag menar. Jack Nicholson vs. Heath Ledger. Inga fler lila kavajer!

Nu ser jag supermycket fram emot filmen. Christian Bale spelar Batman förstås. Och sedan har vi Heath Ledger (kan imponera), Gary Oldman (JAA!), Maggie Gyllenhaal (Jippi!), Michael Cane (alltid stabil), Eric Roberts (någon att hålla koll på!), Aaron Eckhart (stabil han med) och Morgan Freeman (behöver jag säga någonting?). Och så förstås Cillian Murphy (medverkade i Batman Begins). En imponerande rollista, I must say. Scheisse, vad jag längtar.

Trailern ser ni här.

Tim Burton jobbar fanimej hela tiden med någonting. Vilken entusiast! Han har en film inrullandes på biograferna världen över. Igen. Med Johnny Depp och Helena Bonham Carter i huvudrollerna. Igen.
Johnny Depp är verkligen Tim Burtons lilla guldgosse. Och Helena Bonham Carter, ja, hon är ju hans fru. Så hon kanske tvingar till sig huvudrollen i alla filmer. Inget sex om jag inte får huvudrollen! Eller nåt sånt. Tim Burton och Helena Bonham Carter är verkligen Hollywoods version av Colin Nutley och Helena Bergström.

Så vad är det han har pillrat ihop nu då? Filmen heter Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street och bygger på en Broadwaymusikal. Så självklart blir det musikal av det hela. Musikal och goth och thriller och drama. Väldigt Tim Burtonigt, såklart! Själv ser jag fram emot filmen väldigt mycket efter att ha snubblat över rollistan. Den är helt enkelt underbar! Förutom de gamla stammisarna så ser vi nämligen bland annat Alan Rickman och Sacha Baron Cohen i stora roller. Det kommer bli helt fantastiskt!

Jag kan knappt bärga mig nu. Uppgifterna går isär lite, men den har premiär i Sverige den 15 eller 22 februari. Har dock hört ryktas om att den går upp i t ex USA redan nu under julhelgen, så då kan man ju få tag på den ... ja, på något annat sätt. Toppen!

Bild från Playbill.

Snart är det dags för säsongsstart av Lost. Vi har kommit så långt som till säsong fyra och det första avsnittet visas den 4 februari i USA. Förmodligen (förhoppningsvis) kommer TV4 vara snabba på att hänga på och bara ligga någon eller några veckor efter. Så nu vet ni det.

Ni kanske känner till att det har varit en Bilbo-film på gång ett tag? För ett x antal månader sedan så lades projektet på is eftersom Peter Jackson och New Line Cinema inte kunde samsas om ... nånting.

Nu är projektet back on track igen! Peter Jackson ska åtminstone producera filmerna, för ja, det blir två filmer om hur Bilbo fick tag på härskarringen. Jag är en aning skeptiskt till att det ser ut att bli två filmer, men min glädje över att det överhuvudtaget blir en film överglänser skepsisen. Jag älskar nämligen boken, till skillnad mot för Sagan om ringen-böckerna som jag tycker är ren pest. Och om de kunde göra bra filmer av tre långrandiga böcker ... vad blir det då inte av en bra bok?
Premiären beräknas i alla fall till år 2010. Nu är det bara att hoppas på att de kan hålla sams produktionen igenom.

Det är så härligt med folk som inte kan ta kritik tycker jag! För några år sedan var det Kaj Pollack som blev sur när äckelrullen Så som i himmelen blev lite för dåligt bemött av recensenterna. Kaj Pollack surnade till och gick ut i pressen och sade ungefär "en miljon människor älskar den så jag bryr mig inte, ni har fel!". Väldigt moget, Kaj. Verkligen. Synd för dig att inte alla människor som såg den på bio tyckte den var bra.

Så. Nu är det en annan gubbe som leker dålig förlorare med hela svenska folket. Arns producent Johan Mardell säger i Allt om Stockholm att kritikerna är korkade och att det är respektlöst att klaga på filmer som folk har lagt ner mycket arbete på ... Haha, say what? Hoppas han kom på sedan hur roligt det lät. Eller förresten, hoppas han inte sade det överhuvudtaget, utan att han blev felciterad. För så dum kan man väl ändå inte vara?

Nu funderar jag på allvar om jag ska spänna fast mig bakom häst och vagn och låta mig släpas iväg till en bio nära mig. Jag börjar ju bli nyfiken på om skiten verkligen är så dålig som folk påstår. Som Erik Helmerson till exempel. Hans recension av filmen var klockren. Och jag brukar inte ens gilla hans recensioner.

Artikeln läser ni här.

Det ska visst göras en Göta Kanal 3. Jag är mållös. Jag går och dör nu. Och nej, inte är det av glädje.

Tydligen så slits Arn i skrivande stund i stycken av diverse filmkritiker landet över. GP, SvD, DN, HD ... Ja, det är bara några av tidningarna som helt eller nästan helt sågat filmstackarn.
Och ja, blir man förvånad? Nej. Det är klart att kritikerna tar sin chans att skriftligt döda det dyraste filmprojektet i Sverige någonsin. Det är klart att de hämnas på Guillou på det enda sättet de kan, efter att ha hört hans redan berömda citat "Det här är på riktigt. Det är en stor lättnad med tanke på alla tidigare misslyckade försök i den historiska genren, inklusive Ingmar Bergmans 'Det sjunde inseglet'."

Haha. Tillåt mig hånle, herr Guillou.
Nåväl. Jag är förberedd på en kalkonrulle i och med Arn, precis som de eminenta filmkritikerna landet över. Jag har förberett mig på 2007 års upplaga av Tre solar. På ett ungefär. I själva verket gav GP Arn 1/5 i betyg, och Tre solar 2/5. Kan vi dra slutsatsen att Arn bara är hälften så bra som Hoberts episka mästerverk?

Trots allt så lär den riktiga publiken se filmen med liv och lust. Jag hoppas verkligen inte att den floppar, hur som helst. Ett 210-miljonersprojekt måste gå bra. Och tänk, vad pinsamt för filmsverige om den blir smutskastad utomlands. Jag vill helst inte tänka tanken.
Enligt uppgift från alla möjliga håll och kanter så måste en miljon människor se Arn på bio för att den ska gå med vinst. Är det möjligt tror ni? Ska ni se den? Själv måste jag nog bli släpad i marken efter häst och vagn för att ta mig in i biosalongen. Och så vill slippa betala själv. Ska jag, så ska jag bli bjuden. Helst.

Ännu en Terminatorfilm är på G, Terminator Salvation beräknas ha premiär år 2009. Än är inte mycket klart, dock. Valet av regissör är både färdigt och lite förvånande, det blir Charlies Änglar-regissören med det särpräglade namnet McG som styr skutan (nej, han verkar faktiskt inte ha något förnamn). Och mer då? Tja, det viskas om att en viss Christian Bale ska spela rollen som robotförföljda John Connor. Ni vet, han den där stilige skådisen som var väldigt spinkig och väldigt bra i The Machinist.

Kan bli spännande att se vad det blir av det här. Sedan helikopterscenen i Terminator 2, som nästan fick mig att kissa på mig av nervdaller, har intresset för Terminatorfilmerna svalnat en hel del och tillochmed fallit i glömska. Men med Christian Bale i en av rollerna kan det väl ändå inte vara helt kört?

Brutalt. Fruktansvärt. Illamåendeframkallande. Suggestivt. Och samtidigt vackert.


Vill du se en film som ger dig ont i magen, som gör dig yr, som äcklar dig och som berör dig ända in i märgen, men som samtidigt på något sätt får dig att le ett par gånger, som gör dig lycklig för en kort sekund? Se Irréversible.

Irréversible är förmodligen en av de mest omtalade filmerna under 2000-talet. När den visades på filmfestivalen i Cannes år 2003 var det över tvåhundra personer som reste sig upp och gick under filmens gång. Jag ville också gå. Jag ville stänga av och aldrig se den igen. Men jag är så glad att jag lät bli, att jag satt kvar, utan att kunna slita blicken från skärmen. För det är verkligen få filmer som klistrar sig fast, men Irréversible är en sådan film. Den är vidrig, den är brutal, den är fruktansvärt bra, och jag kommer förmodligen aldrig glömma den.

Alla scener är tagna i ett klipp, och de vävs ihop på ett sätt som gör så att det känns som om hela filmen är filmad i ett klipp. För det behövs förstås bra skådespelare. Monica Bellucci är underbar som vanligt, och Vincent Cassel, som jag annars inte gillar, imponerar otroligt på mig. Deras personkemi är så äkta, de är så äkta, och jag blir både lycklig och hjärtekrossad när jag tänker på deras öden.

Liksom Memento, är filmen konstruerad så att den börjar i slutet och slutar i början. Istället för att sitta och undra vad som ska hända så sitter jag och undrar vad som har hänt. På en och en halv timme lyckas regissören Gaspar Noé klämma in lycka, skräck, vansinne och kärlek. Med hjälp av ljud, musik och kameraarbete fångar han mig som tittare och vägrar släppa taget. Han blandar svindlande, snurrande, skakande handkameror med alldeles stilla bilder, på ett alldeles grymt effektfullt sätt. Han tvingar tittaren att titta, och ingenting lämnas åt fantasin.

Så här i efterhand känner jag mig nästan förlamad. Det är så svårt att sätta ord på hur man känner efter att ha sett en sådan här film, och ändå lyckas jag klämma ur mig en hel text om det. Jag känner mig uppriven, splittrad och förstörd. Och jag undrar. Hur, hur i hela världen, kan man lyckas få med två av de brutalaste och råaste våldsscenerna i samma film som en av de vackraste kärleksscener som gjorts? Det är just de motpolerna i filmen som fascinerar mig. Som gör filmen. Jag är oerhört tacksam över att jag äntligen har sett den. Och som sagt, jag kommer antagligen aldrig glömma den.




Bild från Avclub.

Manusstrejken har nu pågått i 43(?) dagar, och från början var det lugnt. De flesta tv-serier kunde avslutas, filmerna hade premiär som vanligt. Men nu börjar konsekvenserna dock visa sig.

Det är en ny politisk thriller på G i Hollywood, State Of Play heter den och regisseras av Kevin Macdonald som ligger bakom superba Touching the Void och oscarsbelönade The Last King of Scotland (bästa manliga huvudroll, fövisso). I rollistan ser vi några sköna skådespelare; Edward Norton, Helen Mirren, Robin Wright Penn, och Brad Pitt. Eller vänta nu? Just ja, Brad Pitt har ju hoppat av det hela. På grund av manuset. Och eftersom det inte kan skrivas om, tänker herr Pitt inte vara med längre. Synd, med tanke på att han har visat en del talang på senare år i och med t ex Babel (eller ja, det kanske var den enda nu när jag tänker efter).

Istället för Brad Pitt planerar de nu att ta in Russel Crowe. Russel Crowe är inte riktigt min kopp te, om man säger så. Jag ser hellre att de tar in Johnny Depp i rollen, han funkar ju alltid. Hur som helst är de båda lediga och lösa för tillfället. Deras egna filmprojekt har nämligen blivit skjutna på framtiden på grund av - just det - de förbaskade manusen! Må Writer's Guild of America lösa detta snart, så vi får våra filmer och tv-serier tillbaka.

Simon Sebag Montefiore har just släppt sin andra biografi om Josef Stalin, Den unge Stalin. (Den första hette Stalin. Den röde tsaren och hans hov.) I boken kommer Montefiore med hittills okända detaljer om diktatorns liv som ung.
Nu förhandlar Montefiore med Hollywood om att sälja rättigheterna för en filmatisering. Stalin var tydligen både attraktiv och charmig när han var ung (men vad hjälper det?) och Montefiore vill ha Johnny Depp i huvudrollen.

Vad säger ni, bra eller anus? Jag tror Johnny Depp skulle kunna spela rollen alldeles ypperligt. För erkänn, med lite make up skulle han bli en kopia av Stalin. Rent utseendemässigt då. Sedan om han gör rollen bra, det är en annan femma. Men det skulle han säkert klara galant.

Johnny? Josef?

SAW.

Så gott som alla människor har väl sett en SAW-film? Jag såg ettan på bio. Tvåan på dvd. Trean vägrar jag se. Dels för att manusen dalar mer och mer för varje film (ettan var bra, tvåan dålig), dels för att jag helt enkelt inte är en sucker för skräckfilm. Filmskaparna vill så förtvivlat gärna göra det så utstuderat och smart som möjligt, men tyvärr blir det bara platt fall. Alldeles för långrandigt för min smak. Och har det inte kommit ut en fjärde film nu också? Jag tänker inte se den heller, trots att jag gillar idén med fyra filmer på fyra år.

Vad många inte vet är dock att det finns en kortfilm som de andra filmerna på något sätt bygger på. Den kom ut 2003, och den första SAW-filmen, som kom ut 2004, har ungefär samma scen i början, men med andra skådespelare och lite annat manus. Kortfilmen och den första långfilmen har manusförfattare, huvudrollsinnehavare och regissör gemensamt. Troligtvis är det därför jag gillar ettan och kortfilmen bättre än tvåan (och troligtvis de två senaste filmerna).

Kortfilmen är helt enkelt förjävla bra, enligt min mening. SAW behöver bara nio minuter. Det räcker. Längre än så blir bara för mycket.

Vad tycker ni? Se efter själva.

Tredje Skiftet.

Inatt såg jag klart fjärde säsongen av Tredje Skiftet. Två säsonger återstår. Tredje Skiftet är en serie som på något sätt, vad jag har förstått, har sina rötter i Cityakuten. Tack Gud för att den fick bli en egen serie! Tredje Skiftet är fruktansvärt bra, och handlar om poliser, brandmän, och ambulanssjukvårdare som jobbar kvällsskift i New York. Det mesta utspelas på deras jobb förstås, men deras privatliv är också en stor del av serien. Tittaren får följa många personer, snälla som dumma, och hela serien, speciellt de tre sista säsongerna, är tonsatta med ett fruktansvärt bra soundtrack.

Just på grund av musiken, så finns Tredje Skiftet inte ännu på DVD i Sverige. Det finns att beställa, men det är importerade DVD:er i sådana fall, vilket ju fungerar precis lika bra. Jag har för mig att jag läste någonstans att det var så dyrt att ha all bra musik på DVD, så det tog tid innan det blev av. Förhoppningsvis kommer dock Tredje Skiftet ut i Sverige så småningom också.

Detta är en serie jag absolut vill rekommendera. Säsong fyra är riktigt, riktigt bra. Serien har tidigare gått i kanal 5 och jag ser den för andra gången nu när jag plöjer igenom den framför datorn. Det bästa är nästan att skaparna av serien inte är rädda för att "ta kål" på karaktärer tittarna tycker om, samt att manus och skådespeleri är så bra så man som tittare ofta glömmer bort att det inte är på riktigt. Det var även här, i Tredje Skiftet, som jag hittade en skådis som jag har hållit stenkoll på det senaste året; underbara Kim Raver.

Det finns förstås tråkiga avsnitt längs vägen i den sex säsonger långa serien. Därför blir det fyra Totoro till Tredje Skiftet. En serie som alla borde se.




Bild från Wordpress.

Jag trodde knappt det existerade att skådespelare har dött under filminspelningar. Men visst är det så. Såklart det är! Jag har gjort lite efterforskningar, och hittat en del skådisar och regissörer som dött under filminspelning, eller innan, så manuset skrivits om på grund av det. Här är de jag hittat:

Aaliyah dog år 2001 i en plankrasch. Skulle ha spelat Locks fru i Matrix Reloaded, nu blev det en annan tjej istället.

Gloria Foster. Apropå Matrix Reloaded ... Gloria Foster spelade The Oracle i Matrix och Matrix Reloaded. Hon dog i diabetes mitt under filminspelningen, och en annan skådespelare, Mary Alice, tog över. Manuset skrevs om en gnutta, och Mary Alice skötte sig fint som The Oracle under hela Matrix Revolutions.

Kinji Fukasaku. Regisserade Battle Royale 2. Eller, en del av den. Han dog i cancer under inspelningen och hans son tog över arbetet. Taskigt att ha den filmen som sitt sista projekt i livet ...

Matthew McGrory, en stadig kille på nästan 230 centimeter, med sjukdomen Gigantism. Hade världens största fötter. Spelade i bland annat Big Fish, men dog "av naturliga orsaker", endast 32 år gammal, under inspelningen av The Devil Rejects.

Massimo Troisi, skådespelare i Postiljonen. Det mest tragiska mitt i det tragiska var att han hade skjutit upp en hjärtoperation för att kunna avsluta filmen. Han dog av en hjärtattack dagen efter sista inspelningsdagen.

Bela Lugosi, den gamle räven. Dog av en hjärtattack under inspelningen av Plan 9 from Outer Space, år 1956. Ersattes av en karl vid namn Tom Mason. När jag ändå talar om Plan 9 så kan jag upplysa er om att Edward Wood blivit utsedd till världens sämsta regissör genom tiderna. Gå och se!

Natalie Wood, mest känd från West Side Story, drunknade år 1981. Två år senare hade hennes sista film, Brainstorm, premiär.

John Candy dog, som så många andra, av en hjärtattack. Året var 1994 och platsen var Mexico. Filmen hette Wagons East.

Marilyn Monroes död resulterade i att inspelningen av filmen Something's Got to Give avbröts.

Brandon Lee. Spelade huvudrollen i The Crow. Vådasköts under inspelningen och avled, 28 år gammal.

Vic Morrow. Kanske känner ni inte till honom. Kanske känner ni till Jennifer Jason Leigh? Han var hennes pappa. Under inspelningen av Twilight Zone - The Movie dog han och två barnskådespelare mitt under en tagning. Anledningen var ett stunt som gick snett, och Vic samt ett av barnen halshöggs av propellerbladen på en helikopter. Det andra barnet krossades under helikoptern. Allt filmades.

Hotel Chevalier.

Wes Anderson. Jag tror att jag är lite kär. I hans berättarteknik. I hur han utformar sina dialoger. I hur ljuset faller på hans skådespelare. I hur han kan få en bagatell att kännas intressant och ännu mer än så.
Vi har väl alla sett The Royal Tenenbaums? Filmen som fick Wes Anderson att slå en knut på mitt hjärta. The Life Aquatic with Steve Zissou var helt okej, men med kortfilmen Hotel Chevalier lyckas han dra åt knuten ordentligt. Wes - du är född för det här!

Hotel Chevalier är en tolv minuter lång kärlekshistoria som handlar om två namnlösa människor i ett orangefärgat hotellrum. Natalie Portman och en av mina nya favoriter, Jason Schwartzman, går loss på en härlig dialog, kompade av en låt som passar filmen alldeles perfekt - en 60-talslåt signerad Peter Sarstedt.
Jag älskar när Wes Anderson gör karaktärerna lite apatiska. Som Gwyneth Paltrow i The Royal Tenenbaums, Bill Murray i The Life Aquatic ... och nu Natalie Portman i Hotel Chevalier. Panoneringarna är helt enkelt underbara och balkongscenen en fröjd att se på.

Jag vet inte vad jag kan säga för negativt om den här lilla pärlan. Visst, scenen med en naken Natalie Portman vid byrån känns omotiverad, men å andra sidan, vem vill inte se henne naken? What the heck, produktplaceringen signerad iPod känns enligt mig dubbelt på malplacerad. Om man måste anmärka på någonting, alltså.

Hotel Chevalier är en prolog till Andersons senaste långfilm, The Darjeeling Limited. Innan veckan är slut ska jag viga en kväll åt den.

Hotel Chevalier. Gå och se!