Hotel Chevalier.

Wes Anderson. Jag tror att jag är lite kär. I hans berättarteknik. I hur han utformar sina dialoger. I hur ljuset faller på hans skådespelare. I hur han kan få en bagatell att kännas intressant och ännu mer än så.
Vi har väl alla sett The Royal Tenenbaums? Filmen som fick Wes Anderson att slå en knut på mitt hjärta. The Life Aquatic with Steve Zissou var helt okej, men med kortfilmen Hotel Chevalier lyckas han dra åt knuten ordentligt. Wes - du är född för det här!

Hotel Chevalier är en tolv minuter lång kärlekshistoria som handlar om två namnlösa människor i ett orangefärgat hotellrum. Natalie Portman och en av mina nya favoriter, Jason Schwartzman, går loss på en härlig dialog, kompade av en låt som passar filmen alldeles perfekt - en 60-talslåt signerad Peter Sarstedt.
Jag älskar när Wes Anderson gör karaktärerna lite apatiska. Som Gwyneth Paltrow i The Royal Tenenbaums, Bill Murray i The Life Aquatic ... och nu Natalie Portman i Hotel Chevalier. Panoneringarna är helt enkelt underbara och balkongscenen en fröjd att se på.

Jag vet inte vad jag kan säga för negativt om den här lilla pärlan. Visst, scenen med en naken Natalie Portman vid byrån känns omotiverad, men å andra sidan, vem vill inte se henne naken? What the heck, produktplaceringen signerad iPod känns enligt mig dubbelt på malplacerad. Om man måste anmärka på någonting, alltså.

Hotel Chevalier är en prolog till Andersons senaste långfilm, The Darjeeling Limited. Innan veckan är slut ska jag viga en kväll åt den.

Hotel Chevalier. Gå och se!