Nej, nu har jag ingen lust att blogga längre. Tack alla som läst och kommenterat.

Avslutar förstås med mitt favoritcitat:
I'll catch you on the flip side.

Yours truly//

Oh yes, it's true. Eller, ryktet sprider sig i alla fall, om att Quentin Tarantino jobbar med en tredje Kill Bill-film. Ettan kom år 2003 och tvåan år 2004. Precis som med allt annat han har gjort gillade jag dem inte. Så varför gör man en uppföljare på två sådana filmer? Någon som har några teorier? Jag minns inte ens om Uma Thurmans karaktär överlevde.

Jag är exalterad. Över vad? Över att trailern till The X Files: I Want to Believe äntligen har släppts. Jag har nyligen börjat se om Arkiv X efter ett antal år, och är totalt fast, trots att det är jättenittitaligt och ibland bara fånigt. I morse startade jag ett avsnitt klockan halv åtta, som jag avnjöt tillsammans med frukosten. Tittar man på Arkiv X så tidigt på morgonen så är det någonting speciellt, alltså.
Trailern är precis som alla andra trailers: den säger i princip ingenting och visar samtidigt för mycket. Jag kan inte ens bestämma mig för om filmen verkar bra. Men vid 00:37 känner jag varm kärlek i hjärtat för strax därpå förvånas över hur gamla Scully och Mulder har blivit. Jösses.


Regissören Chris Carter är också skaparen av tv-serien, och det känns tryggt att hela X-fileståget har gjorts av samma person från början till slut(?). Han fick tydligen kämpa ganska länge för att filmen skulle få heta I Want to Believe, en titel som har ganska stark anknytning till tv-serien där den dyker upp både i repliker och i rekvisita. Ingen titel känns mer självklar, tycker jag.
Den förra filmen gjordes för tio år sedan och hette The X Files: Fight The Future. Schysst att de väntar tio år med en uppföljare. Jag hade nästan gett upp hoppet.
Filmen har premiär i augusti.

Vi har nu passerat halvårsstrecket med nästan en vecka. Vilket streck? Det till Bond 22:s premiär såklart. Quantum of Solace har premiär den 7 november och jag håller fast vid vad jag sagt tidigare: jag kan inte skriva för mycket om denna film. Nej, det kan jag faktiskt inte.
Till min oerhört stora lycka har det släppts lite bilder från filmen. Vanligtvis är jag inte ett dugg intresserad av sådana bilder, det brukar inte vara intressant för fem öre ... men vad sjutton, Bond är Bond.



På IGN.com finns en de och två tankar slår mig direkt. Jesper Christensen är med i Quantum of Solace också, och tydligen inte bara i Casino Royale. Quantum of Solace tar ju sin början i princip alldeles efter där Casino Royale slutade, så kanske tänker Bond tortera mr White lite i början av filmen bara. Spoilade jag någonting nu? Hoppsan, det var inte meningen.
Kanon att mr White dyker upp igen i vart fall, Jesper Christensen är en av mina absoluta favoriter bland danska skådespelare och oerhört begåvad. Han är värd varenda internationell roll han kan få.
Det som slår mig härnäst är att bondskurken, spelad av Mathieu Amalric, ser för snäll ut. Skitmesig (yta där med!). Ska han kollra bort Bond med hundvalpsblicken, eller vadå?
Jag kan inte vänta på den här filmen i ett halvår till. Det funkar inte. Ge mig! Nu!

Jag har förresten gjort mig av med de sista vhs-filmerna. Japp. De bor inte hos mig längre. Men lugn, bara lugn, de bor hos mamma så jag kan fortfarande se dem i princip när jag vill. Jag har ingen vhs-spelare och då känns det en aning onödigt att ha dem hemma, hehe.
Så. Nu är det bara dvd-filmer kvar. Lär väl kunna ha dem i ett halvår till ungefär, innan jag måste skrota dem till förmån för ett nytt format. Mutter

Ha en finfin kväll.

En uppföljare till Donnie Darko?
Nej tack. Vad tänker de med då? Uppenbarligen med plånboken. Vad trött jag blir. Det roliga är att ungefär alla verkar tycka att det är en totalt idiotisk idé, utom filmskaparna själva.

Jag har hört någonstans att efter att en skådis har haft en jättestor roll så kan han eller hon inte få några roller på två år. Det hör man ju att det låter helt befängt, och jag tror inte särskilt många skådespelare kan användas som exempel. Men i Brandon Rouths fall så är det faktiskt precis så. Han slog igenom i Superman Returns för två år sedan och sedan dess har man knappt sett grabbens nuna. Ändå var det inget fel på hans prestation i filmen eller så, alltså ingenting kan riktigt förklara den öronbedövande radiotystnaden som har rått sedan dess.
Jag har inte saknat honom, men det är klart man funderar på varför en skådis som förut har gjort roller i filmer och tv-serier rätt kontinuerligt helt plötsligt, efter sitt stora genombrott, inte gör någonting alls på två år. Han verkar som sagt vara en okej skådis och har dessutom alla attributen: busig lugg och amerikansk haka. Ni vet, allt det som Hollywood vill ha.
Nu när det väl har gått två år så - PANG - då gör han helt plötsligt fem olika grejer samma år. Fyra filmer och gästspel i en tv-serie. Jag fattar ingenting. Hur ska de ha det egentligen?

Jane Eyre är förmodligen den bok som har filmatiserats flest gånger, minst ett tjugotal för att vara lite mer exakt. Jag såg mini-serien från år 2006 för några månader sedan och den var grymt bra. Nu ska boken filmatiseras igen. Moira Buffini har skrivit manus, men filmen har ännu inte fått någon regissör tillsatt. Däremot sägs det att Ellen Page ska spela huvudrollen som Jane Eyre. Oj my god!
Jag säger bara det. Ellen Page. Jane Eyre. Jag tror jag är kär i idén.

... väntar alltid för länge.
Javier Bardem kan vara det filmvärlden har väntat på länge. Jag har förvisso bara sett honom i en film, men kan ärligt säga att han verkar helt fantastisk. Den mannen kan gå långt.
Han var redan färdig för att spela huvudrollen i Chicago-regissören Rob Marshalls nya film Nine, som handlar om en regissör som går igenom en personlig kris under tiden han försöker färdigställa en film. Ironiskt nog är Bardem så slutkörd efter allt ståhej kring Oscarsgalan så han har blivit tvungen att hoppa av projektet.
Marshall får leta efter en ny huvudrollsinnehavare, och vi ... ja, vi får vänta på vår stjärna.

Har ni sett Låt den rätte komma in? Det är helt allvarligt den första svenska filmen som jag blivit intresserad av, på länge. På riktigt alltså. Sticker någon en svensk film under näsan på mig så är oftast svaret "ja, okej. Skönt att slötitta på någonting" (när jag väl tackar ja till att se den alltså), men Låt den rätte komma in vill jag faktiskt se på riktigt. Jag vet inte vad den handlar om, men det gör jag å andra sidan oftast inte om någon film. Det är alltid känslan i magen eller hjärtat som avgör om jag vill se en film eller inte, inte att jag känner till vad filmen handlar om eller, än värre, har fått den sönderspoilad för mig.

Vid Tribeca Film Festival i New York vann regissören till Låt den rätte komma in, Tomas Alfredson, festivalens finaste pris. 120 långfilmer och 80 kortfilmer tävlade allt som allt. En av festivalens grundare, Robert De Niro, delade ut priset och juryns motivering löd: För sitt suggestiva utforskande av ensamhet och utanförskap genom mästerligt återupplivande av vampyrmyten.
Så den handlar alltså om vampyrer? Låter schysst.
Värt att tillägga är att Alfredson på scenen tog fram en liten kamera och sade "when I say action, you say 'Skål'". Och så gjorde publiken det. Vilket fint minne det måste vara.

Tribeca Film Festivals hemsida, intressant läsning faktiskt.

Jag älskar filmer som inte bara är på film utan som fortsätter ut på internet, i forum, på hemsidor, med små ledtrådar överallt så man kan sitta och nörda och försöka lösa mysterier. Donnie Darko är ett bra exempel, där hemsidan på något vis ska hjälpa en att förstå filmen. Lost och Cloverfield går hand i hand i någon slags genialisk mysterie-spiral full med detaljer, frågetecken och ledtrådar. Nu släpps lite gott inför Cloverfield 2, än så länge kallat Untitled J.J. Abrams Cloverfield Sequel, närmare bestämt två bilder och ett textdokument. För de som inte sett Cloverfield (eller Lost för den delen) kanske det är skittrist, men alla som är lite insatta kissar nästan i brallan vid åsynen av bilderna. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Mel Gibson är tillbaka till att göra huvudroller efter ett uppehåll på ungefär fem år. Senast han hade en stor roll i en film var i Signs 2002 eller möjligtvis The Singing Detective 2003 (som jag inte har sett). Nu spelar han snart huvudrollen i Martin Campbells färskaste filmprojekt, Edge of Darkness. Han är även den enda skådisen signad hittills till filmen Under and Alone, som inte ens fått en regissör än. Men såna projekt vet man ju faktiskt inte riktigt hur det blir med. Vissa filmer har info uppe om all crew och cast, men blir till slut aldrig gjorda ändå. Just nu känns det som om Edge of Darkness är lite mer att ta i än Under and Alone.
Jag har aldrig sagt varken bu eller bä om Mel Gibson på vita duken, men tycker helt klart att han sköter det bättre än sin karriär vid sidan av, som regissör. Braveheart kan vara ett av det värsta dravel jag sett, och The Passion of the Christ är bara pretentiös religionssplatter. Han kan gott gå tillbaka till att vara framför kameran. Jobbar han bara på lite hårdare så kanske jag till slut säger bä en vacker dag.

Michael Bay ligger i och har redan börjat jobba på uppföljaren till Transformers. Nu snackas det om att Jonah Hill kommer sluta upp bredvid Shia LeBeouf i rollistan för Transformers 2. Men ännu befinner sig projektet bara på auditionstadiet.

Jag har inte sett den första filmen, men antar att det här betyder att Shia Le Beouf överlever i den. Heh.

Jag är halvt allergisk mot ordet klockrent, men om jag skulle använda det till någonting så är det till Wes Anderson, som har sin födelsedag precis idag och inte någon annan dag. Här snackar vi inte om någon som fått kämpa för att ta sig till toppen. Regissören med den åtminstone nästan helt egna stilen har haft med sig både Luke och Owen Wilson med sig ända från starten. Det var 1994 med kortfilmen Bottle Rocket som två år senare blev en långfilm med samma namn och samma Wilson-bröder. Och de allra flesta har väl hört talas om och förhoppningsvis sett The Royal Tenenbaums, The Life Aquatic with Steve Zissou och The Darjeeling Limited. Förra året återvände han dessutom till att göra 13-minutersfilm och den blev underbar. Så bra så jag ägnade ett av mina första blogginlägg åt den. Inte illa pinkat.
Wes Anderson har en speciell stil och ett speciellt bildspråk som är omöjligt att missa. Hans filmer innehåller samma värme och torra humor, samma färgglada mönstrade tapeter och samma skådespelare, samma far- och sonrelationer och samma cinematograf. Om och om igen, bara iklätt lite olika kostymer och storys. Vissa hatar honom, vissa älskar honom. Jag hör till de sistnämnda. Även om hans filmer inte alltid är perfekta (som Life Aquatic som jag uppfattade som ganska långtråkig ...) så har de den där speciella stämpeln som Wes Anderson sätter på allt han gör.
I år återkommer han med ännu en film, men den här gången en animerad. The Fantastic Mr. Fox bygger på en Roald Dahl-berättelse och tre av rösterna görs av tre av hans stammisskådespelare - Bill Murray, Anjelica Huston och Jason Schwartzman. Och jag myser. Myyyser.

Hejsan hoppsan. I mars såg jag 21 kortfilmer, i april har jag inte sett en enda. Inte en endaste en! Inte ens en enminutare signerad Stan Brakhage har jag sett. Men det beror självfallet på att jag inte har haft internet förrän för en vecka sen. Då är det inte så lätt. Jag har heller inte sett så jättemycket film, av ungefär samma anledning. Istället har jag flyttat till tv-seriernas förlovade land. Sex and the City har snurrat i DVD-spelaren i princip dygnet runt och Arkiv X har börjats om på, efter flera års total avsaknad av Arkivet i mitt liv.
Såå. Några långfilmer har det trots allt blivit. Lite western, lite blandat, två franska, en japansk och faktiskt till och med en svensk film. Här är de.

3:10 to Yuma (4)
En långvarig förlovning (5)
Fast Food Nation (3)
För en handfull dollar (3)
För några få dollar mer (3)
Hatchet (1)
Into the Wild (4)
Irene Huss - Tatuerad Torso (3)
Laputa: Castle in the Sky (4)
Medan vi faller (4)
Stay (3)

Påbörjad, men ej betygsatt eftersom jag sov igenom nästan hela (hehe):
7 vågade livet

David O. Russell verkar vara en jobbig filur att arbeta med. Känner ni inte till namnet sedan innan kan jag upplysa er om att det är mannen som regisserat filmer som I Heart Buckabees och Three Kings, bland andra. Jag har bara sett den sistnämnda. Tyvärr känner jag inte till alla smaskiga detaljer kring det hela, men under inspelningen av Three Kings var George Clooney nära på att hoppa av inspelningen efter att David O. Russell förolämpat hela sitt crew på ett eller annat sätt. Jag önskar att jag känt till detaljerna, men det enda jag vet är att George Clooney kallade händelsen "worst experience of my life".
Ett av Russells bråk under en filminspelning har faktiskt filmats, och det är när han skriker åt Lily Tomlin i I Heart Buckabees och kallar henne bitch. Tyvärr togs klippet bort från YouTube ganska snart efter att den senaste nyheten om David O. Russell lades ut på internet. Det var ett ganska kul klipp där han är helt vansinnig och resten av människorna i rummet antingen ser chockade ut eller fnissar åt honom. Inte så kul för Lily Tomlin just då kanske, men men.

Russells nya film Nailed håller just nu på att spelas in och han har redan blivit av med en skådespelare. James Caans karaktär skulle kvävas av en kaka, och Caan och Russell började bråka om ifall han skulle hosta samtidigt som han höll på att kvävas. Russell röstade för, Caan hävdade att det är omöjligt att hosta när man kvävs. Till slut hoppade Caan av hela projektet.
Andra skådespelare i filmen är Jessica Biel, James Marsden, Jake Gyllenhaal och Catherine Keener. Filmen är en komedi och beräknas ha premiär under 2009.

Doomsday
Dumpad
Indiana Jones och kristalldödskallens rike
Iron Man
I spel och kärlek ...
Margot at the Wedding
Min bror är enda barnet
Redacted
Semi-Pro
Shutter
The Mist
Tv Junkie
Utan spår
Vattenhästen
What Happens in Vegas ...

Jahaja. Jag är ju en sån filmtittare som nästan bara ser nya filmer och flikar in en gammal lite då och då. Fastän det finns hur mycket som helst att se är jag lite häpen över att ingenting som har premiär i maj lockar vid första anblicken. Men sen är dte ju faktiskt så här; vid en andra anblick ter sig vissa filmer mer intressanta.
Redacted, till exempel. Alla sorters krigsfilmer känns faktiskt ganska intressanta för min del just nu.
Min bror är enda barnet känns som någonting jag kan tänka mig att se också. Denna månads icke-engelskspråkiga film sägs vara bra.
Shutter hade jag med i listan förra månaden också, men premiärdatumet ändrades. Ska jag se en skräckfilm den närmaste tiden så blir det den. Den verkar i och för sig inte vara mer än okej, men å andra sidan, hur många skräckfilmer är bättre än så?
The Mist verkar väl inte vara någon höjdare heller direkt, men jag älskar såna filmer! De har ett underhållningsvärde som gör att det är kul att se, även om filmen är värdelös.
Några som däremot inte lockar är Doomsday, Iron Man, What Happens in Vegas ..., och Indy 4. Thanks, but no thanks.

Men hörni! Nu är det maj! Tjoho!