Jude Law fyller idag 35. Snart är han gammal och tunnhårig. Det glädjer mig.

Jag har sett 7 av Jude Laws 35 verk. Det är två fyror, tre treor och två tvåor. I nämnd ordning; Enemy at the Gates, Road to Perdition, The Talented Mr. Ripley, The Aviator, Closer, A.I. och Sky Captain and the World of Tomorrow. Den sista sov jag mig nästan igenom. Men å andra sidan så fick den ju bara en tvåa, så det kanske jag inte ens behöver nämna.

Till skillnad mot för Denzel Washington, så har jag sett fler filmer än jag trodde som Jude Law medverkar i. Jag har tillochmed sett halva Alfie, men stängde av och tyckte inte att den borde betygsättas.
Jag kan inte riktigt med att se Jude spela sina roller. Han är en karaktär, men det enda jag ser är den sliriga, slemmiga, snygga pappan som bär runt sina ungar på axlarna genom London, som vänstrar med barnflickan och som går runt i alldeles för moderiktiga skor. Han känns opersonlig och kall, på något vis. Som om hela han är en karaktär vars minspel aldrig förändras. Ändå är han tillsammans hit och dit med kvinna efter kvinna. Det är blondiner och brunetter, skådespelerskor och barnvakter. Han äter allt, så att säga. Och alla äter honom. Tjejer jag känner suckar och stönar när han dyker upp på tv. Den där Jude, han är så snygg. Men för mig är han bara ett skal. Det enda hjärta jag har sett hos honom är det som lyser igenom när han spelar sina roller, något som nästan gett honom två Oscars (men nära skjuter ingen hare).
Men annars ... Nada.

Vad tycker ni? Har han lyckats charma alla utom mig?

Bild från Songedunenuitdete.