Jag såg dramathrillern Awake idag. Hade inte hört talas om den och den verkar inte vara särskilt välkänd heller, men eftersom Jessica Alba är med i den så lär väl varenda jävel se den ändå. Jag sitter mest och funderar på om den ens gick upp på bio någonstans? Vet inte. Bryr mig faktiskt inte så mycket.

Jag har väldigt mycket emot Jessica Alba. Jag tål verkligen inte kvinnan, och ännu surare blir jag när jag läser överallt hur mycket alla älskar henne. Sur som en citron! Alla jäkla bloggare skriver hur bra det är att hon är kurvig mitt i ett utseendefixerat samhälle (kurvig? Haha!) och hur mycket de längtar tills hon får sin unge. Jeez! Men men, jag tänkte att jag kanske hade varit lite orättvis mot pyret och att jag skulle ge henne en chans. Kanske, tänkte jag, så är det just det att alla älskar henne, som får mig att bli anti och vara tvärt emot, bara för att.
Men nej! Jag förstår fortfarande inte. I Awake spelar hon precis samma roll som alltid, fast med en liten twist (som inte räcker för att tvätta bort stämpeln direkt). Den snälla flickvännen som är omtänksam och underbar och yada yada yada. Mycket kan man säga om Jessica Alba, men mångfacetterad är hon då inte. Hon läser inte ens repliker särskilt bra. Hon står bara där och ser söt ut, och det är det som stör mig. Jag gillar medelålders, fula, begåvade skådespelare bättre än good-looking snorgärsar som knappt hunnit bli torra bakom öronen. Gäller både tjejer och killar, kan jag säga.

Jag svävar ut som vanligt. Men filmen då? Tja. Hayden Christensen är väl ingen prisvinnare han heller direkt, även om jag har lättare för att acceptera att han kompenserar det med sitt utseende. Lena Olin har jag alltid haft svårt för. Katastrofal kombination av skådespelare om man ser till min smak, alltså.
Den första halvtimmen är rätt bra, men när filmen förvandlas till någon slags rip-off på Den osynlige och börjar hoppa fram och tillbaka i tid och rum och ja, allt sånt där som vissa verkar tro att thrillers behöver för att vara bra, då funkar det inte längre. Den påminner mig på något sätt lite om Basic Instinct 2 (fråga mig inte varför, den skiten var ju dålig från första sekunden) och om The Number 23. Jag förstår idén, men utförandet har misslyckats totalt och ett potentiellt okej resultat slarvats bort. Säkert kan man skylla på regissören, Joby Harold, som också skrivit manuset (för övrigt dennes enda film). Där har jag bara en sak att säga: Joby, byt jobb. Helst igår.

För att förolämpa filmen lite mer så kan jag lägga till att den inte är så dålig så den kommer bli ihågkommen av mig som en kalkon-etta. Istället blir det en gäspande trött, intetsägande tvåa. Ha! Där fick den!




Bild från GreeneStreet Films.

Eastern Promises.


Jag ska göra en lång historia kort och inte vara långrandig den här gången. Det är för sent för det. (Ja, jag är tant!)

Jag älskar att bli positivt överraskad! A History of Violence lämnade en unken bismak efter sig och jag har inte glömt det än, trots att det var ett tag sedan jag såg den. Så jag förväntade mig inte mycket av David Cronenbergs senaste film, Eastern Promises.
Det är trevligt att få sina fördomar krossade.

Eastern promises är en intressant historia med välskrivet manus, bra skådisar och snyggt foto. Vincent Cassel är förstås skitbra. Han blir bättre och bättre för varje film han gör och jag har stora förhoppningar på hans framtid, kan jag säga.
Den skulle ha kunnat vara en av år 2007s bästa filmer om det inte vore för en sak som jag irriterar mig på. David Cronenbergs fascination för "realistiska effekter" känns bara omotiverad. Men vad vet jag, detta kanske är en film för män(?). Viggo Mortensen är hur som helst väl värd sin Oscarsnominering. Det ska bli kul att se hur långt det här leder.




Bild från Movietalk.

Michael Clayton.


Med sju Oscarsnomineringar är Michael Clayton en av de självklara vinnarna av år 2007:s filmer. Eller är den det? Kanske är den en sån film som blir nominerad till allt men som i själva verket inte vinner?
För Michael Clayton är i vissa stunder inte särskilt bra. Första timmen är så sövande tråkig så jag knappt vet var jag ska ta vägen. Den är seg som kola och får mig att sitta och vrida på mig i stolen av längtan efter att någonting, vad som helst, ska hända. Det är först i filmens andra timme som den blir bra, som tempot börjar speedas upp en aning och som trådarna börjar knytas ihop. Men då har jag nästan gett upp.

Michael Clayton är en som en mansversion av Erin Brockovich. Lite gråare, lite allvarligare, men den påminner mig ändå en del om den. Michael Clayton är också en film som faller lite på sitt eget grepp. Den är tillkrånglad och rörig, pratig och stel. Det känns som om den tar sig själv på för stort allvar. Det är aldrig ett bra betyg till en film.

George Clooney gör sitt jobb, men visar sig vara mer opersonlig än jag trodde. Hans knarriga röst och grå tinningar brukar vanligtvis verka sexiga. Han kanske vill bli tagen lite mer på allvar nu. Den knarriga rösten och de grå tinningarna känns helt plötsligt inte lika fräscha, när de tillhör ett ansikte som bara bjuder på ett och ett halvt ansiktsuttryck under hela filmen.
Tom Wilkinson stör mig något otroligt. Jag vet inte om det är han som skådespelare eller hans roll. Jag känner mig bara förvirrad när det gäller honom. Tilda Swinton är bra däremot. Jag tippade häromdagen på att hon får statyetten för Bästa kvinnliga biroll om en månad. Efter att ha sett filmen så känner jag att hon mycket väl skulle förtjäna den.

Mer då? Tja. Kategorin Bästa film får den inte vinna i alla fall. Denna film är inte unik på något vis. Möjligtvis kan den ta hem priset för Bästa manus, och inte mig emot. Filmen lyfter otroligt mot slutet och blir faktiskt lite spännande. Synd bara att den första halvan skulle dra ner mitt betyg så mycket.




Bild från Toronto Life.

The Queen.


Jag såg The Queen igår. Har väl egentligen inte så jättemycket att säga. Skriver, som ni vet, ingenting om handlingen i filmerna i mina recensioner. Och känslorna har jag liksom lite svårt för att sätta ord på.
Men den var bättre än jag trodde. Och jag kan just nu inte komma på någon annan film där jag blivit så imponerad av en rollprestation. Helen Mirren fick en Oscar för sin roll som drottning Elizabeth II. Hon borde ha fått hundra. Helen Mirren läser inga repliker. Hon är inte kostymerad till oigenkännlighet. Hon spelar inte drottningen. Hon är drottningen. Hon är så sjukt bra så det går nästan inte att beskriva. Vilken stjärna!
Hon får drottningen att verka kall och hård och man vill bara hata henne, och helt plötsligt så använder hon ett ansiktsuttryck eller ett kroppsspråk som får en att sympatisera med henne fullt ut och tycka riktigt synd om henne. Det är någonting med Helen Mirrens blick. Den är så äkta på något vis.

De andra skådespelarna är också bra. Både prins Philip och Tony Blair är jättebra castade, prins Charles duger i alla fall. Och drottningens mamma påminner mig jättemycket om huvudrollen i animefilmen Det levande slottet, haha.
Resten av delarna i filmen lämnar jag åt er att själva bedöma. Det enda jag kan fokusera på ändå är huvudrollsinnehavaren. Det måste vara sjukt nervöst och modigt att porträttera en levande person. Speciellt när rollen inte är särskilt smickrande mot personen i fråga ... Helen Mirren har varit aktiv inom filmvärlden sedan 60-talet. I The Queen gör hon sitt livs roll. Det är jag säker på.




Bild från NY Times.

Juno.


Åååh. Det finns ingenting som gör mig så glad som indiefilm. Nåja, nästan i alla fall.
Juno är regisserad av mannen som gjorde Thank You For Smoking, en satir som inte direkt imponerade på mig men som ändå var lite speciell. Jason Reitman har däremot lyckats perfekt med Juno, för det finns inte mycket i den här filmen som jag inte gillar (finns det något?).
Juno står på en stadig grund redan från början. Manuset är jättebra och skådespelarna är minst lika bra de. J.K. Simmons, till exempel, fan vad bra han är. Han som är så yxig och styltig i Spider-Man-filmerna. Den enda skådisen i filmen som jag inte riktigt köper helt och hållet är Jennifer Garner som jag alltid har haft lite svårt för. Men även hon klarar det bra.
Allt är bra, allt är roligt och allt är perfekt. Filmen är snyggt, men enkelt filmad och soundtracket väl valt. Dessutom är Ellen Page en alldeles särdeles underbar skådespelerska. Jag fick upp ögonen för henne i och med Hard Candy, och i Juno är hon ännu bättre. Bara 20 år gammal har hon en fantastisk inlevelse och ett underbart minspel. Ja, ni hör ju hur jag låter. Inget annat än absoluta superlativ här. Men jag är nog lite kär i henne. Hon kommer gå långt.

Egentligen skulle jag ha sovit på saken och skrivit en mer nyanserad recension i morgon. Men skitsamma. Juno har biopremiär på fredag. Fastän jag nyss sett den, så funderar jag på om jag ska gå och se den på bio också. Är det någon film ni ska se på bio i vinter, så är det Juno. Ja, jösses.




Bild från NY Daily News.

Planet Terror.


Ha! Jag slingrade mig ur American Pie-situationen igår och såg en film själv istället. Fast egentligen hade det väl kvittat om jag sett American Pie 5 eller inte. Jag såg nämligen andra delen i Grindhouse-duon; Planet Terror. Och jag blev inte särskilt förtjust i det jag såg.

Jag hatar splatter. Splatter är liksom det enklaste, och fulaste, som filmvärlden kan spotta ur sig. Och jag trodde verkligen inte att Robert Rodriguez skulle vara splattertypen, jag trodde faktiskt att det skulle vara mer Tarantinos grej isåfall? Men nej. Planet Terror är splatter så det stänker om det. Och jag tycker inte att en bra filmupplevelse är en sådan som ringas in av att Nicky Katt går omkring i en sjukhuskorridor och spräcker bölder i ansiktet på folk så det sprutar blod. Faktiskt.
Annars då? Tja, filmen är väl usel ungefär första halvan. Och specialeffekterna är ungefär lika snygga som i Undercover Brother ... Men det kanske är tanken?
Sedan blir det lite mindre omotiverade bölder-och-blod-scener och de scenerna är ibland riktigt underhållande. Så vad ska man göra med en sån film? En film som ibland är schysst som bara den och ibland rent förskräcklig?
Tyvärr tror jag att det dåliga överväger. När filmen är slut tänker jag nämligen att filmen var just dålig. Och dålig, det är en tvåa i betyg, det.

Några bra saker i denna dåliga film:

1. Rose McGowan är vacker som en dag.
2. Bruce Willis är med! YAY!
3. Naveen Andrews! Men han har lagt på sig lite ... Och har konstig frilla. Inte lika snygg som i Lost.
4. Genomgående bra skådisar.
5. Tycker det är kul när det är explosioner överallt som inte beror på någonting speciellt egentligen. Bilar bara flyger i luften helt plötsligt. Ganska roligt.
6. Gillar också kopplingarna mellan Death Proof och Planet Terror. Till exempel att Nicky Katt, Rose McGowan och Marley Shelton är med i båda, eller att de pratar om Jungle Julia på radion i Planet Terror, samt att båda utspelas på ungefär samma ställe i Texas. Annars är väl inte likheterna mellan Planet Terror och Death Proof särskilt många ...

Bild från Filmkeltes.

Jag ser sällan svensk film. Jag är trött på svensk film. På Beck och Wallander (men inte på Van Veeteren) och på Höök och på alla andra polisfilmer och -serier man kan tänka sig. Jag är också less på softat ljussatta På Landet-filmer som innehåller sex på höskullar, på halvtaskiga lättsmälta komedier, på manliga huvudrollsinnehavare med bullriga skratt och på regissörer utan känsla. Ibland undrar jag om svenska skådespelare är stelare än andra. Eller om man bara inte märker det lika lätt när man ser till exempel en amerikansk eller fransk film, eftersom man inte lyssnar lika mycket på hur de säger sina repliker. Helena Bergström är ett ganska bra exempel på det. Hon har gjort otroligt många filmer, men på något sätt så kan jag tycka att det inte känns äkta alltid när hon pratar på film. Hur som helst så har hon ju gjort sin regidebut, och jag tycker bättre om henne i den stolen.

Se upp för dårarna är en förvånansvärt charmig film. Den har väl egentligen inte så jättemycket innehåll, eller har den det? Den handlar om drömmar och språkbarriärer, bitterhet, kärlek och vänskap. Ja, egentligen ungefär vad ganska många svenska filmer har handlat om de senaste åren. Men Se upp för dårarna fick mig i alla fall att känna mycket. Jag garvade högt och grät en skvätt både en och två gånger. Jag gillar såna filmer. Jag brukar inte bli blöt i ögonen av svenska filmer.
Den svenska stelheten är ett problem ibland i denna film också, precis som i så många andra filmer. Vissa av skådespelarna är ... inte särskilt bra. Vissa läser sina rubriker efter manus men försöker dölja det bakom tonfall eller, ännu värre, icke-tonfall. Men så är också vissa skådespelare lysande. Korhan Abay är underbar, det är när han är i bild som jag blir rörd. Hans känslor smittar av sig på mig. Han är så bra! Sedan är Rakel Wärmländer skitbra och Liv Mjönes (i en liten, liten roll) superrolig.

Det är en stabil regidebut. Lite svajig rent tekniskt kanske, men med ett väldigt bra manus. Och så är jag förstås lite imponerad av Korhan Abay, den turkiske tv-stjärnan som lärde sig svenska på fyra månader ... för en roll i Helena Bergströms första må bra-film. Härligt!




Bild från Hemmets Journal.

Death Proof.


Idag såg jag första delen i Grindhouse-duon, Death Proof. Jag läste en schysst recension av filmen och jag kunde inte ha sagt det bättre själv; "Quentin Tarantino är kejsare i sitt eget universum, byggt på vetskapen om sin egen coolhet." Som vi alla vet är han avgudad av många människor. Hur högt medelbetyg har inte Pulp Fiction liksom?

Jag hatar karln. Och Death Proof gör inte mycket för att förbättra mitt förhållande till århundradets största arsel till regissör. Ja, jag vet förstås inte hur han är privat, det är hans filmer jag syftar på.
Grindhouse är en hyllning till 70-talets koncept, då två filmer visades tillsammans. Och Grindhouse-filmerna visades tillsammans, med fejkade trailers emellan - ja, i USA då. I resten av världen så släpptes filmerna var för sig utan några trailers, och nä, Death Proof kan inte stå på egna fötter. Det osar så mycket Tarantino om den här filmen så jag blir alldeles trött när jag tänker på det. Det är kvinnorumpor i tajta shorts, coola vrålåk, machomän, white trash-brudar, sex, våld och droger. Och jag har aldrig imponerats av det. Jag har aldrig förstått storheten i att skriva och regissera filmer om luder som knarkar och visar för mycket hud och blir mördade eller mördar. Jag brukar vanligtvis ha överseende med sådan kvinnosyn i filmer, men när man bygger en hel karriär på det - nono.

Filmen är inte rolig, den är inte äcklig, den är inte ... nånting. Den består bara av benkrasande och blodstänkande och stjärtvickande och one-liner-droppande. En sak kan jag erkänna - ibland är filmen snygg. Det kan jag ge den. Det vore ju dumt att inte nämna det, med tanke på vilken bild jag har valt att använda till recensionen. Så okej. Ett plus där. Men nackdelarna är i tusenfald!
Tarantino själv dyker upp i en liten roll och jag äcklas av hans försök till att göra någon slags Hitchcock genom att ge sig själv en roll. Jag menar, kom igen! Hitchcock gjorde det på 40-talet!
Bitvis tråkar filmen ut mig rätt rejält, endast i tio minuter mot slutet lyckas den rycka tag i mig lite. Men sedan blir den dålig igen. Och ja, det var väl det. Ännu en bock i mitt Tarantino-register. Jag hoppas att Rodriguez film Planet Terror är lite bättre. Hoppas Tarantino inte smittat honom. Jag har nämligen sett fem filmer av QT: De hänsynslösa, Pulp Fiction, Kill Bill 1 & 2, samt denna. Alla fick betyget två. En gäspande, dålig tvåa. Jackie Brown stängde jag av för att jag blev så uttråkad.

Jag läste någonstans att den första kontakten Tarantino hade med filmvärlden var att han fick plocka upp hundbajs och skräp från marken i en gränd där Dolph Lundgren skulle spela in film. Han skulle ha stannat där. Eller det kanske är just där han har stannat. Bland hundbajs och skräp.
Jag blir nästan arg när jag tänker på all skit han producerat.




Bild från Cineastentreff.

Jag såg Arn igår. Mamma bjöd och jag tänkte att okej, nu är tiden inne. Nu ska jag se skiten.
Och det gjorde jag. I alla fall nästan. Jag somnade nämligen. Tre gånger.

Jag lovar, jag har aldrig. någonsin. somnat på bio förut. Och jag kände mig inte trött när jag gick in. Antagligen var det min inställning till filmen som fick mig att somna, jag hade ju trots allt bestämt mig för att den skulle vara dålig redan innan jag såg den. Ja, långt innan jag såg den. För ett halvår sedan njöt jag av att kalla den 2007 års svar på Tre solar. Riktigt så illa var det väl inte. För det var ju bara de som passar i långt frissigt hår som hade långt frissigt hår. Så som tur var blev just det inte så komiskt.

Början av filmen var bättre än jag trodde, även om jag höll på att vrida mig ur stolen av skam när den totalt malplacerade utbildningsradion-berättarrösten började snacka. Sedan somnade jag lagom till att Arn blev vuxen och efter den första sömnen var filmen så oerhört seg och långtråkig så jag hade kunnat sova i tusen år. Jag vaknade efter några minuter och såg en lång sträcka tråk och återigen tråk, fyllt av en Arn med endast ett ansiktsuttryck (han är nästan värre än Keanu Reeves) och en Gustaf Skarsgård med E-type-frilla.
Efter sömn nummer två blev det bättre. Lite mer action, lite mer som hände. Tyvärr sov jag mig igenom slutstriden. Men vad är väl en halvtimmes sömn i en film utan räddning? Ingenting. Mitt betyg står fast och hade antagligen varit detsamma om jag så sett varenda minut av spektaklet.

Visst finns det positiva bitar med filmen.
1. Den är inte helt usel ändå.
2. Sofia Helin är härlig och Stellan Skarsgård är ungefär som Denzel Washington; han levererar jämt.
3. Han den där Sallad-Aladdin är rätt bra och passar dessutom i kajal (okej, nu var jag töntig).
4. Miljöerna är ju vackra och ingenting är slarvigt eller fult gjort.

Men ändå. Det finns hundra små detaljer som jag störde mig på och som jag inte har kunnat släppa. Det handlar om språk, dialekter, logik och ologik. Ibland blir saker helt enkelt för osannolika eller långsökta för att filmen ska kunna räta upp sig och gå stadigt i mål.
Bara detaljer, förvisso. Men en tråkig och långsam historia som är alldeles för lång, har inte råd med sådana småmissar.

Se den, för guds skull. Det hör väl till allmänbildningen att ha sett Sveriges dyraste film. Men jag antar att det kvittar ifall ni ser den på bio eller på datorn. Storslagen är den i alla fall inte.




Bild från Film i väst.

Garden State.

The Darjeeling Limited.


Det dröjde lite drygt en vecka längre än jag sade, men jag såg den till slut. Wes Andersons senaste långfilm The Darjeeling Limited är precis lika bra som jag hade tänkt mig. Eller nåja, i alla fall nästan. Handlingen är nämligen inte riktigt hundra. Det tar mig kanske 40 minuter innan jag rycks med i berättelsen, innan dess går den lite på tomgång. Kanske är det för att jag har ett exemplar i ganska dålig kvalitet, kanske är det för att filmen helt enkelt är lite tråkig i början. Länge känns den som en vanlig, plain trea. Men så händer något. De tre bröderna på tågresa genom Indien rycker helt plötsligt tag i mig. De gör saker och säger saker som är alldeles speciella. Har man sett Hotel Chevalier så är det fantastiskt att se alla kopplingar filmerna emellan. Och berättelsen blir faktiskt intressant till slut.

Sedan har vi förstås det underbara soundtracket, de vackra miljöerna, det snygga fotot och den alldeles fantastiska scenografin. Ibland undrar jag om Wes Anderson helt enkelt är född med ett alldeles unikt öga för detaljer, färger och former. Allt är liksom perfekt. Och då gör det inte så jättemycket om storyn haltar lite i början. Dessutom översköljs jag, som har syskon, gång på gång av en så stor igenkänningsfaktor i karaktärernas beteende så det knappast går att ignorera. Det är trots allt inte händelseförloppet i sig som är det intressanta utan brödernas inställning och kärlek till varandra.

Wes Anderson har helt klart lyckats än en gång, även om filmen inte är lika vass som The Royal Tenenbaums. Men jag förlåter honom. Det finns detaljer i den här filmen som är fullständigt oemotståndliga. Som till exempel att han lite nonchalant har slängt in Bill Murray i en biroll/statistroll. Eller att Natalie Portman skymtar förbi i en kameratiltning genom tåget. Eller att väskorna som bröderna släpar runt på filmen igenom är så snygga så jag blir stum.
Det är som sagt detaljerna som gör det. Och vilka detaljer sedan!




Bild från Filmmakermagazine.

Brutalt. Fruktansvärt. Illamåendeframkallande. Suggestivt. Och samtidigt vackert.


Vill du se en film som ger dig ont i magen, som gör dig yr, som äcklar dig och som berör dig ända in i märgen, men som samtidigt på något sätt får dig att le ett par gånger, som gör dig lycklig för en kort sekund? Se Irréversible.

Irréversible är förmodligen en av de mest omtalade filmerna under 2000-talet. När den visades på filmfestivalen i Cannes år 2003 var det över tvåhundra personer som reste sig upp och gick under filmens gång. Jag ville också gå. Jag ville stänga av och aldrig se den igen. Men jag är så glad att jag lät bli, att jag satt kvar, utan att kunna slita blicken från skärmen. För det är verkligen få filmer som klistrar sig fast, men Irréversible är en sådan film. Den är vidrig, den är brutal, den är fruktansvärt bra, och jag kommer förmodligen aldrig glömma den.

Alla scener är tagna i ett klipp, och de vävs ihop på ett sätt som gör så att det känns som om hela filmen är filmad i ett klipp. För det behövs förstås bra skådespelare. Monica Bellucci är underbar som vanligt, och Vincent Cassel, som jag annars inte gillar, imponerar otroligt på mig. Deras personkemi är så äkta, de är så äkta, och jag blir både lycklig och hjärtekrossad när jag tänker på deras öden.

Liksom Memento, är filmen konstruerad så att den börjar i slutet och slutar i början. Istället för att sitta och undra vad som ska hända så sitter jag och undrar vad som har hänt. På en och en halv timme lyckas regissören Gaspar Noé klämma in lycka, skräck, vansinne och kärlek. Med hjälp av ljud, musik och kameraarbete fångar han mig som tittare och vägrar släppa taget. Han blandar svindlande, snurrande, skakande handkameror med alldeles stilla bilder, på ett alldeles grymt effektfullt sätt. Han tvingar tittaren att titta, och ingenting lämnas åt fantasin.

Så här i efterhand känner jag mig nästan förlamad. Det är så svårt att sätta ord på hur man känner efter att ha sett en sådan här film, och ändå lyckas jag klämma ur mig en hel text om det. Jag känner mig uppriven, splittrad och förstörd. Och jag undrar. Hur, hur i hela världen, kan man lyckas få med två av de brutalaste och råaste våldsscenerna i samma film som en av de vackraste kärleksscener som gjorts? Det är just de motpolerna i filmen som fascinerar mig. Som gör filmen. Jag är oerhört tacksam över att jag äntligen har sett den. Och som sagt, jag kommer antagligen aldrig glömma den.




Bild från Avclub.

Tredje Skiftet.

Inatt såg jag klart fjärde säsongen av Tredje Skiftet. Två säsonger återstår. Tredje Skiftet är en serie som på något sätt, vad jag har förstått, har sina rötter i Cityakuten. Tack Gud för att den fick bli en egen serie! Tredje Skiftet är fruktansvärt bra, och handlar om poliser, brandmän, och ambulanssjukvårdare som jobbar kvällsskift i New York. Det mesta utspelas på deras jobb förstås, men deras privatliv är också en stor del av serien. Tittaren får följa många personer, snälla som dumma, och hela serien, speciellt de tre sista säsongerna, är tonsatta med ett fruktansvärt bra soundtrack.

Just på grund av musiken, så finns Tredje Skiftet inte ännu på DVD i Sverige. Det finns att beställa, men det är importerade DVD:er i sådana fall, vilket ju fungerar precis lika bra. Jag har för mig att jag läste någonstans att det var så dyrt att ha all bra musik på DVD, så det tog tid innan det blev av. Förhoppningsvis kommer dock Tredje Skiftet ut i Sverige så småningom också.

Detta är en serie jag absolut vill rekommendera. Säsong fyra är riktigt, riktigt bra. Serien har tidigare gått i kanal 5 och jag ser den för andra gången nu när jag plöjer igenom den framför datorn. Det bästa är nästan att skaparna av serien inte är rädda för att "ta kål" på karaktärer tittarna tycker om, samt att manus och skådespeleri är så bra så man som tittare ofta glömmer bort att det inte är på riktigt. Det var även här, i Tredje Skiftet, som jag hittade en skådis som jag har hållit stenkoll på det senaste året; underbara Kim Raver.

Det finns förstås tråkiga avsnitt längs vägen i den sex säsonger långa serien. Därför blir det fyra Totoro till Tredje Skiftet. En serie som alla borde se.




Bild från Wordpress.

Hotel Chevalier.

Wes Anderson. Jag tror att jag är lite kär. I hans berättarteknik. I hur han utformar sina dialoger. I hur ljuset faller på hans skådespelare. I hur han kan få en bagatell att kännas intressant och ännu mer än så.
Vi har väl alla sett The Royal Tenenbaums? Filmen som fick Wes Anderson att slå en knut på mitt hjärta. The Life Aquatic with Steve Zissou var helt okej, men med kortfilmen Hotel Chevalier lyckas han dra åt knuten ordentligt. Wes - du är född för det här!

Hotel Chevalier är en tolv minuter lång kärlekshistoria som handlar om två namnlösa människor i ett orangefärgat hotellrum. Natalie Portman och en av mina nya favoriter, Jason Schwartzman, går loss på en härlig dialog, kompade av en låt som passar filmen alldeles perfekt - en 60-talslåt signerad Peter Sarstedt.
Jag älskar när Wes Anderson gör karaktärerna lite apatiska. Som Gwyneth Paltrow i The Royal Tenenbaums, Bill Murray i The Life Aquatic ... och nu Natalie Portman i Hotel Chevalier. Panoneringarna är helt enkelt underbara och balkongscenen en fröjd att se på.

Jag vet inte vad jag kan säga för negativt om den här lilla pärlan. Visst, scenen med en naken Natalie Portman vid byrån känns omotiverad, men å andra sidan, vem vill inte se henne naken? What the heck, produktplaceringen signerad iPod känns enligt mig dubbelt på malplacerad. Om man måste anmärka på någonting, alltså.

Hotel Chevalier är en prolog till Andersons senaste långfilm, The Darjeeling Limited. Innan veckan är slut ska jag viga en kväll åt den.

Hotel Chevalier. Gå och se!