Brutalt. Fruktansvärt. Illamåendeframkallande. Suggestivt. Och samtidigt vackert.


Vill du se en film som ger dig ont i magen, som gör dig yr, som äcklar dig och som berör dig ända in i märgen, men som samtidigt på något sätt får dig att le ett par gånger, som gör dig lycklig för en kort sekund? Se Irréversible.

Irréversible är förmodligen en av de mest omtalade filmerna under 2000-talet. När den visades på filmfestivalen i Cannes år 2003 var det över tvåhundra personer som reste sig upp och gick under filmens gång. Jag ville också gå. Jag ville stänga av och aldrig se den igen. Men jag är så glad att jag lät bli, att jag satt kvar, utan att kunna slita blicken från skärmen. För det är verkligen få filmer som klistrar sig fast, men Irréversible är en sådan film. Den är vidrig, den är brutal, den är fruktansvärt bra, och jag kommer förmodligen aldrig glömma den.

Alla scener är tagna i ett klipp, och de vävs ihop på ett sätt som gör så att det känns som om hela filmen är filmad i ett klipp. För det behövs förstås bra skådespelare. Monica Bellucci är underbar som vanligt, och Vincent Cassel, som jag annars inte gillar, imponerar otroligt på mig. Deras personkemi är så äkta, de är så äkta, och jag blir både lycklig och hjärtekrossad när jag tänker på deras öden.

Liksom Memento, är filmen konstruerad så att den börjar i slutet och slutar i början. Istället för att sitta och undra vad som ska hända så sitter jag och undrar vad som har hänt. På en och en halv timme lyckas regissören Gaspar Noé klämma in lycka, skräck, vansinne och kärlek. Med hjälp av ljud, musik och kameraarbete fångar han mig som tittare och vägrar släppa taget. Han blandar svindlande, snurrande, skakande handkameror med alldeles stilla bilder, på ett alldeles grymt effektfullt sätt. Han tvingar tittaren att titta, och ingenting lämnas åt fantasin.

Så här i efterhand känner jag mig nästan förlamad. Det är så svårt att sätta ord på hur man känner efter att ha sett en sådan här film, och ändå lyckas jag klämma ur mig en hel text om det. Jag känner mig uppriven, splittrad och förstörd. Och jag undrar. Hur, hur i hela världen, kan man lyckas få med två av de brutalaste och råaste våldsscenerna i samma film som en av de vackraste kärleksscener som gjorts? Det är just de motpolerna i filmen som fascinerar mig. Som gör filmen. Jag är oerhört tacksam över att jag äntligen har sett den. Och som sagt, jag kommer antagligen aldrig glömma den.




Bild från Avclub.