Nej, nu har jag ingen lust att blogga längre. Tack alla som läst och kommenterat.

Avslutar förstås med mitt favoritcitat:
I'll catch you on the flip side.

Yours truly//

Oh yes, it's true. Eller, ryktet sprider sig i alla fall, om att Quentin Tarantino jobbar med en tredje Kill Bill-film. Ettan kom år 2003 och tvåan år 2004. Precis som med allt annat han har gjort gillade jag dem inte. Så varför gör man en uppföljare på två sådana filmer? Någon som har några teorier? Jag minns inte ens om Uma Thurmans karaktär överlevde.

Jag är exalterad. Över vad? Över att trailern till The X Files: I Want to Believe äntligen har släppts. Jag har nyligen börjat se om Arkiv X efter ett antal år, och är totalt fast, trots att det är jättenittitaligt och ibland bara fånigt. I morse startade jag ett avsnitt klockan halv åtta, som jag avnjöt tillsammans med frukosten. Tittar man på Arkiv X så tidigt på morgonen så är det någonting speciellt, alltså.
Trailern är precis som alla andra trailers: den säger i princip ingenting och visar samtidigt för mycket. Jag kan inte ens bestämma mig för om filmen verkar bra. Men vid 00:37 känner jag varm kärlek i hjärtat för strax därpå förvånas över hur gamla Scully och Mulder har blivit. Jösses.


Regissören Chris Carter är också skaparen av tv-serien, och det känns tryggt att hela X-fileståget har gjorts av samma person från början till slut(?). Han fick tydligen kämpa ganska länge för att filmen skulle få heta I Want to Believe, en titel som har ganska stark anknytning till tv-serien där den dyker upp både i repliker och i rekvisita. Ingen titel känns mer självklar, tycker jag.
Den förra filmen gjordes för tio år sedan och hette The X Files: Fight The Future. Schysst att de väntar tio år med en uppföljare. Jag hade nästan gett upp hoppet.
Filmen har premiär i augusti.

Vi har nu passerat halvårsstrecket med nästan en vecka. Vilket streck? Det till Bond 22:s premiär såklart. Quantum of Solace har premiär den 7 november och jag håller fast vid vad jag sagt tidigare: jag kan inte skriva för mycket om denna film. Nej, det kan jag faktiskt inte.
Till min oerhört stora lycka har det släppts lite bilder från filmen. Vanligtvis är jag inte ett dugg intresserad av sådana bilder, det brukar inte vara intressant för fem öre ... men vad sjutton, Bond är Bond.



På IGN.com finns en de och två tankar slår mig direkt. Jesper Christensen är med i Quantum of Solace också, och tydligen inte bara i Casino Royale. Quantum of Solace tar ju sin början i princip alldeles efter där Casino Royale slutade, så kanske tänker Bond tortera mr White lite i början av filmen bara. Spoilade jag någonting nu? Hoppsan, det var inte meningen.
Kanon att mr White dyker upp igen i vart fall, Jesper Christensen är en av mina absoluta favoriter bland danska skådespelare och oerhört begåvad. Han är värd varenda internationell roll han kan få.
Det som slår mig härnäst är att bondskurken, spelad av Mathieu Amalric, ser för snäll ut. Skitmesig (yta där med!). Ska han kollra bort Bond med hundvalpsblicken, eller vadå?
Jag kan inte vänta på den här filmen i ett halvår till. Det funkar inte. Ge mig! Nu!

Jag har förresten gjort mig av med de sista vhs-filmerna. Japp. De bor inte hos mig längre. Men lugn, bara lugn, de bor hos mamma så jag kan fortfarande se dem i princip när jag vill. Jag har ingen vhs-spelare och då känns det en aning onödigt att ha dem hemma, hehe.
Så. Nu är det bara dvd-filmer kvar. Lär väl kunna ha dem i ett halvår till ungefär, innan jag måste skrota dem till förmån för ett nytt format. Mutter

Ha en finfin kväll.

En uppföljare till Donnie Darko?
Nej tack. Vad tänker de med då? Uppenbarligen med plånboken. Vad trött jag blir. Det roliga är att ungefär alla verkar tycka att det är en totalt idiotisk idé, utom filmskaparna själva.

Jag har hört någonstans att efter att en skådis har haft en jättestor roll så kan han eller hon inte få några roller på två år. Det hör man ju att det låter helt befängt, och jag tror inte särskilt många skådespelare kan användas som exempel. Men i Brandon Rouths fall så är det faktiskt precis så. Han slog igenom i Superman Returns för två år sedan och sedan dess har man knappt sett grabbens nuna. Ändå var det inget fel på hans prestation i filmen eller så, alltså ingenting kan riktigt förklara den öronbedövande radiotystnaden som har rått sedan dess.
Jag har inte saknat honom, men det är klart man funderar på varför en skådis som förut har gjort roller i filmer och tv-serier rätt kontinuerligt helt plötsligt, efter sitt stora genombrott, inte gör någonting alls på två år. Han verkar som sagt vara en okej skådis och har dessutom alla attributen: busig lugg och amerikansk haka. Ni vet, allt det som Hollywood vill ha.
Nu när det väl har gått två år så - PANG - då gör han helt plötsligt fem olika grejer samma år. Fyra filmer och gästspel i en tv-serie. Jag fattar ingenting. Hur ska de ha det egentligen?

Jane Eyre är förmodligen den bok som har filmatiserats flest gånger, minst ett tjugotal för att vara lite mer exakt. Jag såg mini-serien från år 2006 för några månader sedan och den var grymt bra. Nu ska boken filmatiseras igen. Moira Buffini har skrivit manus, men filmen har ännu inte fått någon regissör tillsatt. Däremot sägs det att Ellen Page ska spela huvudrollen som Jane Eyre. Oj my god!
Jag säger bara det. Ellen Page. Jane Eyre. Jag tror jag är kär i idén.

... väntar alltid för länge.
Javier Bardem kan vara det filmvärlden har väntat på länge. Jag har förvisso bara sett honom i en film, men kan ärligt säga att han verkar helt fantastisk. Den mannen kan gå långt.
Han var redan färdig för att spela huvudrollen i Chicago-regissören Rob Marshalls nya film Nine, som handlar om en regissör som går igenom en personlig kris under tiden han försöker färdigställa en film. Ironiskt nog är Bardem så slutkörd efter allt ståhej kring Oscarsgalan så han har blivit tvungen att hoppa av projektet.
Marshall får leta efter en ny huvudrollsinnehavare, och vi ... ja, vi får vänta på vår stjärna.

Har ni sett Låt den rätte komma in? Det är helt allvarligt den första svenska filmen som jag blivit intresserad av, på länge. På riktigt alltså. Sticker någon en svensk film under näsan på mig så är oftast svaret "ja, okej. Skönt att slötitta på någonting" (när jag väl tackar ja till att se den alltså), men Låt den rätte komma in vill jag faktiskt se på riktigt. Jag vet inte vad den handlar om, men det gör jag å andra sidan oftast inte om någon film. Det är alltid känslan i magen eller hjärtat som avgör om jag vill se en film eller inte, inte att jag känner till vad filmen handlar om eller, än värre, har fått den sönderspoilad för mig.

Vid Tribeca Film Festival i New York vann regissören till Låt den rätte komma in, Tomas Alfredson, festivalens finaste pris. 120 långfilmer och 80 kortfilmer tävlade allt som allt. En av festivalens grundare, Robert De Niro, delade ut priset och juryns motivering löd: För sitt suggestiva utforskande av ensamhet och utanförskap genom mästerligt återupplivande av vampyrmyten.
Så den handlar alltså om vampyrer? Låter schysst.
Värt att tillägga är att Alfredson på scenen tog fram en liten kamera och sade "when I say action, you say 'Skål'". Och så gjorde publiken det. Vilket fint minne det måste vara.

Tribeca Film Festivals hemsida, intressant läsning faktiskt.

Jag älskar filmer som inte bara är på film utan som fortsätter ut på internet, i forum, på hemsidor, med små ledtrådar överallt så man kan sitta och nörda och försöka lösa mysterier. Donnie Darko är ett bra exempel, där hemsidan på något vis ska hjälpa en att förstå filmen. Lost och Cloverfield går hand i hand i någon slags genialisk mysterie-spiral full med detaljer, frågetecken och ledtrådar. Nu släpps lite gott inför Cloverfield 2, än så länge kallat Untitled J.J. Abrams Cloverfield Sequel, närmare bestämt två bilder och ett textdokument. För de som inte sett Cloverfield (eller Lost för den delen) kanske det är skittrist, men alla som är lite insatta kissar nästan i brallan vid åsynen av bilderna. Tänk att så lite kan göra så mycket.