Jag är halvt allergisk mot ordet klockrent, men om jag skulle använda det till någonting så är det till Wes Anderson, som har sin födelsedag precis idag och inte någon annan dag. Här snackar vi inte om någon som fått kämpa för att ta sig till toppen. Regissören med den åtminstone nästan helt egna stilen har haft med sig både Luke och Owen Wilson med sig ända från starten. Det var 1994 med kortfilmen Bottle Rocket som två år senare blev en långfilm med samma namn och samma Wilson-bröder. Och de allra flesta har väl hört talas om och förhoppningsvis sett The Royal Tenenbaums, The Life Aquatic with Steve Zissou och The Darjeeling Limited. Förra året återvände han dessutom till att göra 13-minutersfilm och den blev underbar. Så bra så jag ägnade ett av mina första blogginlägg åt den. Inte illa pinkat.
Wes Anderson har en speciell stil och ett speciellt bildspråk som är omöjligt att missa. Hans filmer innehåller samma värme och torra humor, samma färgglada mönstrade tapeter och samma skådespelare, samma far- och sonrelationer och samma cinematograf. Om och om igen, bara iklätt lite olika kostymer och storys. Vissa hatar honom, vissa älskar honom. Jag hör till de sistnämnda. Även om hans filmer inte alltid är perfekta (som Life Aquatic som jag uppfattade som ganska långtråkig ...) så har de den där speciella stämpeln som Wes Anderson sätter på allt han gör.
I år återkommer han med ännu en film, men den här gången en animerad. The Fantastic Mr. Fox bygger på en Roald Dahl-berättelse och tre av rösterna görs av tre av hans stammisskådespelare - Bill Murray, Anjelica Huston och Jason Schwartzman. Och jag myser. Myyyser.