Jag såg Arn igår. Mamma bjöd och jag tänkte att okej, nu är tiden inne. Nu ska jag se skiten.
Och det gjorde jag. I alla fall nästan. Jag somnade nämligen. Tre gånger.

Jag lovar, jag har aldrig. någonsin. somnat på bio förut. Och jag kände mig inte trött när jag gick in. Antagligen var det min inställning till filmen som fick mig att somna, jag hade ju trots allt bestämt mig för att den skulle vara dålig redan innan jag såg den. Ja, långt innan jag såg den. För ett halvår sedan njöt jag av att kalla den 2007 års svar på Tre solar. Riktigt så illa var det väl inte. För det var ju bara de som passar i långt frissigt hår som hade långt frissigt hår. Så som tur var blev just det inte så komiskt.

Början av filmen var bättre än jag trodde, även om jag höll på att vrida mig ur stolen av skam när den totalt malplacerade utbildningsradion-berättarrösten började snacka. Sedan somnade jag lagom till att Arn blev vuxen och efter den första sömnen var filmen så oerhört seg och långtråkig så jag hade kunnat sova i tusen år. Jag vaknade efter några minuter och såg en lång sträcka tråk och återigen tråk, fyllt av en Arn med endast ett ansiktsuttryck (han är nästan värre än Keanu Reeves) och en Gustaf Skarsgård med E-type-frilla.
Efter sömn nummer två blev det bättre. Lite mer action, lite mer som hände. Tyvärr sov jag mig igenom slutstriden. Men vad är väl en halvtimmes sömn i en film utan räddning? Ingenting. Mitt betyg står fast och hade antagligen varit detsamma om jag så sett varenda minut av spektaklet.

Visst finns det positiva bitar med filmen.
1. Den är inte helt usel ändå.
2. Sofia Helin är härlig och Stellan Skarsgård är ungefär som Denzel Washington; han levererar jämt.
3. Han den där Sallad-Aladdin är rätt bra och passar dessutom i kajal (okej, nu var jag töntig).
4. Miljöerna är ju vackra och ingenting är slarvigt eller fult gjort.

Men ändå. Det finns hundra små detaljer som jag störde mig på och som jag inte har kunnat släppa. Det handlar om språk, dialekter, logik och ologik. Ibland blir saker helt enkelt för osannolika eller långsökta för att filmen ska kunna räta upp sig och gå stadigt i mål.
Bara detaljer, förvisso. Men en tråkig och långsam historia som är alldeles för lång, har inte råd med sådana småmissar.

Se den, för guds skull. Det hör väl till allmänbildningen att ha sett Sveriges dyraste film. Men jag antar att det kvittar ifall ni ser den på bio eller på datorn. Storslagen är den i alla fall inte.




Bild från Film i väst.