Jag såg dramathrillern Awake idag. Hade inte hört talas om den och den verkar inte vara särskilt välkänd heller, men eftersom Jessica Alba är med i den så lär väl varenda jävel se den ändå. Jag sitter mest och funderar på om den ens gick upp på bio någonstans? Vet inte. Bryr mig faktiskt inte så mycket.

Jag har väldigt mycket emot Jessica Alba. Jag tål verkligen inte kvinnan, och ännu surare blir jag när jag läser överallt hur mycket alla älskar henne. Sur som en citron! Alla jäkla bloggare skriver hur bra det är att hon är kurvig mitt i ett utseendefixerat samhälle (kurvig? Haha!) och hur mycket de längtar tills hon får sin unge. Jeez! Men men, jag tänkte att jag kanske hade varit lite orättvis mot pyret och att jag skulle ge henne en chans. Kanske, tänkte jag, så är det just det att alla älskar henne, som får mig att bli anti och vara tvärt emot, bara för att.
Men nej! Jag förstår fortfarande inte. I Awake spelar hon precis samma roll som alltid, fast med en liten twist (som inte räcker för att tvätta bort stämpeln direkt). Den snälla flickvännen som är omtänksam och underbar och yada yada yada. Mycket kan man säga om Jessica Alba, men mångfacetterad är hon då inte. Hon läser inte ens repliker särskilt bra. Hon står bara där och ser söt ut, och det är det som stör mig. Jag gillar medelålders, fula, begåvade skådespelare bättre än good-looking snorgärsar som knappt hunnit bli torra bakom öronen. Gäller både tjejer och killar, kan jag säga.

Jag svävar ut som vanligt. Men filmen då? Tja. Hayden Christensen är väl ingen prisvinnare han heller direkt, även om jag har lättare för att acceptera att han kompenserar det med sitt utseende. Lena Olin har jag alltid haft svårt för. Katastrofal kombination av skådespelare om man ser till min smak, alltså.
Den första halvtimmen är rätt bra, men när filmen förvandlas till någon slags rip-off på Den osynlige och börjar hoppa fram och tillbaka i tid och rum och ja, allt sånt där som vissa verkar tro att thrillers behöver för att vara bra, då funkar det inte längre. Den påminner mig på något sätt lite om Basic Instinct 2 (fråga mig inte varför, den skiten var ju dålig från första sekunden) och om The Number 23. Jag förstår idén, men utförandet har misslyckats totalt och ett potentiellt okej resultat slarvats bort. Säkert kan man skylla på regissören, Joby Harold, som också skrivit manuset (för övrigt dennes enda film). Där har jag bara en sak att säga: Joby, byt jobb. Helst igår.

För att förolämpa filmen lite mer så kan jag lägga till att den inte är så dålig så den kommer bli ihågkommen av mig som en kalkon-etta. Istället blir det en gäspande trött, intetsägande tvåa. Ha! Där fick den!




Bild från GreeneStreet Films.