Det här är en anonym blogg. Det är skönt att ha en anonym blogg. Med en bild där ingen riktigt känner igen en och med noll uppgifter om sig själv. Det känns skönt att ha möjligheten att blogga anonymt, men ett par gånger har jag varit jävligt nära med att bli påkommen. Vänner och bekanta har på något underligt vis hittat bloggen och läst, helt omedvetna om att det är jag. Kul, men lite läskigt. I sådana stunder får man passa sig jävligt noga.

Jag skriver ingenting om mig själv. Jag har lärt mig att en blogg med mycket personligt och massor av bilder (på bloggaren) blir en framgångsrik blogg. Den får gärna ha kontroversiella åsikter också.
Sån kommer min blogg aldrig bli. Det mest chockerande jag kommer säga är om jag någon gång framöver basunerar ut hur mycket jag hatar Jessica Alba ... Nej, kanske inte så, men ni fattar. (Jag kan nog bättre om jag vill!) Förutom den lilla pressbilden kommer ni aldrig få se en bild på mig eller höra någonting om vad jag sysslar med och pysslar med. Det är bara när jag pratar om film som jag riskerar att avslöja vem jag är, men den risken får jag ta. Kittlande va! Haha.

Jag tycker själv att jag har alldeles perfekt balans i min filmsmak. Jag har själv svårt för människor som bara kan se mainstream, eller folk som bara är pretentiösa jämt. Jag brukar himla med ögonen eller sucka eller fnissa lite för mig själv när jag hör om vad folk tycker om för filmer ibland. Som mina två tjejkusiner, de är fan helt hopplösa. Älskar skitdåliga filmer. Men jag säger ingenting, för jag försöker vara så noga som möjligt med att folk ska få tycka som de vill. Jag vill inte skriva andra på näsan med vilka filmer som är bra och inte, jag hatar när andra gör så nämligen.

Jag tycker speciellt mycket om sådana filmer som är långsamma och lågmälda, som handlar om människors vardag och som har en låg budget och noll effekter. Man kan väl kalla det indie, men det är som en genre i indiegenren. Jag gillar drama, men är för skraj för att se skräck. Action är schysst som bara den och fjantiga komedier är skönt att se ibland. Sedan gillar jag att se klassiker som man ska ha sett, men har ändå en hel lista med såna filmer som jag aldrig kommer ha lust att ta mig igenom. Jag är förtjust i en del tysk expressionism från 20- och 30-talet och älskar anime i allmänhet och Hayao Miyazaki i synnerhet.
Jag ser mest nya filmer, vilket jag har valt att koncentrera mig på. Flera filmälskare jag känner ser nästan bara äldre filmer, men jag tycker att det är minst lika viktigt att allmänbilda sig inom allt nytt som kommer.
Självklart ser jag mest amerikanska och brittiska filmer, men försöker även klämma in Sverige och resten av världen ibland. Danmark, Frankrike och Japan är ganska vanliga produktionsländer i min filmhylla.
Mer då? Hade jag varit 45 så hade jag stalkat Steve Buscemi tills han gick med på att gifta sig med mig. Och hade jag varit lesbisk så hade jag nog gjort detsamma med Natalie Portman. Jag har skrivit ett inlägg tidigare om mina favoritfilmer, men exkluderade en av mina absoluta favoriter. Det är en actionrulle och jag vågar inte skriva mer om den, för det skulle definitivt avslöja vem jag är för eventuella bekanta som läser. Annars är jag helt ärlig i allt jag skriver.
(Det var bara det jag ville säga. Vet inte riktigt varför.)