Jag vill så förtvivlat gärna ha en bloggdesign (hatar det ordet, det är så inne med det just nu) som passar mitt tema, men jag har totalt glömt allt som har med kodning att göra och som jag lärde mig på gymnasiet. Jag vill ha en fin, fin filmblogg. Tips på någon som kan hjälpa mig? Inte?

En mystisk man (man är det om man inte har nån blogg ...) bad mig göra en lista över de tio bästa filmerna från 80-talet. Jag har inte sett så överdrivet mycket från 80-talet ( ca ett 100-tal filmer). Jag är född då och vill helst undvika allt därifrån. Men självklart knåpar jag ihop en liten lista. Den bästa filmen är svensk och en hel del är tecknat eller animerat. Säg inte att jag inte varnade er.

1. Fanny och Alexander (1982)
2. Min granne Totoro (1988)
3. Jedins återkomst (1983)
4. De omutbara (1987)
5. Resan till Melonia (1989)
6. Snuten i Hollywood 2 (1987)
7. Blood Simple (1984)
8. Some Kind of Wonderful (1987)
9. Rymdimperiet slår tillbaka (1980)
10. Snuten i Hollywood (1984)
Bubblare: Micke och Molle - vänner när det gäller (1981)

Om ni ser till deras rollprestationer, personligheter, image och vem som medverkat i bäst filmer. Vem föredrar ni?
Catherine Zeta-Jones? Eller Julia Roberts?



Bilder från Photobucket.

Dags för en ny match känner jag. Försöker så långt det går ställa någorlunda "jämlika" personer mot varandra. Av Morgan Freeman och Bruce Willis föredrog ni Morgan Freeman, till min förfäran. Jag har absolut ingenting emot honom utan tycker att han är rätt skön, men Bruce Willis är typ ... min Gud. Jag avgudar honom. Kanske är det för att han är så lik min pappa (till utseendet ...) eller så är det något annat. Jag vet inte.
Jaja, Freeman är väl en värdig vinnare då! Det var trots allt ganska jämnt.
Ny versus kommer snart!

Bild från Wordpress.

... det är så kul att sitta och kolla statistiken på imdb tycker jag. Just nu har jag hur många idéer som helst till framtida teman. De jag kommit på de senaste dagarna kommer räcka för två år framöver ... Vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt.
En lista på imdb intresserar mig en del. Top titles by females (50 filmer).
Eftersom jag är tjej måste jag kolla in de 19 filmer jag inte sett än. Och se om de är så bra som statistiken påstår.

Hur många av dem har ni sett?

Christian Bale fyller 34.
Man skulle inte kunna tro att han är en dag över ... 34. Han är ung och vacker, och samtidigt erfaren och klok. Ja, det är vad jag skulle gissa mig till. Eftersom jag aldrig har träffat honom och aldrig kommer träffa honom så vet man ju aldrig. Killen kanske är jättekorkad. Men det tror inte jag.
Christian Bale tog sitt första steg som skådespelare i tv-filmen Anastasia: The Mystery of Anna år 1986. Han var alltså 12 år gammal. Ett år senare spelade han en av huvudrollerna i Mio min Mio. Om jag inte tänker helt fel så fick han sitt stora genombrott i American Psycho.
Jag har sett fem av hans drygt 40 produktioner. Det är Batman Begins, Maskinisten, American Psycho, The Prestige och Mio min Mio. Sedan är han faktiskt den engelska rösten i Det levande slottet, men jag har bara sett den med japanskt tal. Det känns som om jag har sett fler av hans filmer. Förmodligen kommer han bli ett tema senare, så jag kan tematitta på alla hans filmer. Ser fram emot det!

Jag skulle vilja säga att Christian Bale är lite mystisk. Han har en blick som säger "titta, här är jag, en stjärna. Ni tror att ni känner mig men ser ni min blick? Jag har nåt lurt i tankarna och ni vet inte vad jag tänker på". Ungefär så. Det klär honom. Man vet liksom inte så mycket om honom heller. Jag vet att han har en snygg fru och en unge. Jag kan inte riktigt se honom som familjefar, men okej då. En familjefar som spelar Batman och är hur cool som helst. 2000-talets familjefar kanske.

Bild från Kerrymcquaid.

Men jag hoppas ni har förståelse för att jag inte kan skriva recensioner på alla filmer jag ser! Har precis sett Försoning i alla fall och den får en trea.

Hade gärna skrivit lite mer om den, men jag ska lägga mig och titta på Sex and the City. Har blivit besatt av den serien, igen.
Godnatt!

1/2 - Lust, Caution
1/2 - Charlie Wilson's War
1/2 - Alvin och gänget
1/2 - Meet the Spartans
6/2 - Coraline
8/2 - De glömda själarnas ö
8/2 - Familjen Savage
8/2 - Cloverfield
8/2 - The Hottie and the Nottie
8/2 - The Accidental Husband
8/2 - Fool's Gold
8/2 - Definitely, Maybe
15/2 - My Kid Could Paint That
15/2 - Utlämnad
21/2 - Vantage Point
22/2 - Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
22/2 - Jumper
22/2 - Morgan Pålsson - världsreporter
22/2 - Be Kind Rewind
29/2 - No Country for Old Men
29/2 - Himlens hjärta
29/2 - Den andra systern Boleyn

Februari bjuder på nästan dubbelt så många biopremiärer som januari. Men den innehåller också en hel del som i alla fall jag inte har hört talas om. Klart är att jag i februari förmodligen kommer gå på bio minst ett par gånger, till skillnad mot för i januari (jag ska i och för sig se Juno på bio på torsdag, men ändå).

Lust, Caution är en film från Taiwan som jag är rätt nyfiken på. Den har fått finfina betyg på imdb och enligt erfarenhet vet jag att den asiatiska filmindustrin brukar lyckas ganska bra med sina kärlekshistorier.
Coraline är en animerad historia som verkar ganska gullig. Kan vara något om man vill se mer animerat.
Familjen Savage är ett självklart val för mig. Laura Linney är Oscarsnominerad, så den går in under mitt tematittande just nu.
Sugen på katastroffilm? Då kanske Cloverfield passar. Jag hade tänkt se den i alla fall. Bara för att fylla på kvoten av sönderslagna frihetsgudinnor.
My Kid Could Paint That måste vara en av de gulligaste filmtitlarna nånsin. Det är en dokumentär, så kanske ser jag den för att fylla på mitt magra register av dokumentärer.
SJÄLVKLART ska jag se Sweeney Todd på bio. Har sett fram emot den i typ ... hundra år.
Haha, jag älskar filmaffischen till Morgan Pålsson - världsreporter. Eftersom Hipp! Hipp! är precis min humor kommer jag förmodligen se även den på bio.
Bröderna Coens nya, No Country for Old Men får man heller inte missa. Ingår också i mitt tematittande just nu.
Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana i episkt drama? Ehh, ja tack! Den andra systern Boleyn är också självklar för mig. Kan, bara för sakens skull, tillägga att Lily Allens lillebror Alfie medverkar i den.

Kom ihåg!
1 april. Då visas första avsnittet i säsong fyra av Hell's Kitchen - världens bästa dokusåpa.

Har till och med skrivit upp det i min kalender.

Ja, ni har ju sagt ert. Och vad tycker jag?
Sean Connery är Bondoriginalet och den jag alltid har gillat bäst. Ja, fram tills att Casino Royale kom ... Jag kan inte säga riktigt säkert vad jag tycker efter bara en film, men jag gissar att Daniel Craig skulle kunna ta över förstaplatsen efter Quantum of Solace.
Sämst är ... ja, var ska jag börja? Jag gillar inte Roger Moore. Hans Bond har en stil som ingen annan Bond har haft, i loafers och pastellfärgade skjortor. Inte heller Pierce Brosnan är någon favorit. Kanske mest för att filmerna som gjordes under Brosnans Bondperiod var så otroligt b-iga. Jag har ärligt talat lite svårt för att skilja på George Lazenbys och Timothy Daltons filmer/prestationer. Det var länge sedan jag såg de filmerna.

De bästa filmerna är Goldfinger och Casino Royale.
Dåliga Bondfilmer finns det flera av. Men GoldenEye, I hennes majestäts hemliga tjänst och Tomorrow Never Dies är inga höjdare direkt, och ganska bra exempel.

Jag gillar både skurk och Bondbrud i Mannen med den gyllene pistolen. Kan ni tänka er, i en av Roger Moore-filmerna! Christopher Lee och Maud Adams väger upp för den triste Bond.

Haha, vilket länkigt inlägg! Snyggt.

Som bekant gick Heath Ledger bort mitt under inspelningen av Terry Gilliams nya film, The Imaginarium of Doctor Parnassus. Terry Gilliam sägs vara en otursförföljd regissör, och under tidigare inspelningar har det hänt lite allt möjligt som försvårat arbetet. Mer om det kan ni läsa här.

Sex veckor återstod av inspelningen när Heath Ledger dog och arbetet ligger nu på is. Man har utlöst standardkontraktets force majeure-klausul, vilket innebär bland annat att producenten tagit en paus. De har alltså gjort så för att det inte ska kosta en massa pengar att sitta och fundera på om inspelningarna ska fortsätta eller inte.
Det ryktas dock om att manuset ska skrivas om lite och att Johnny Depp ska avsluta Heath Ledgers jobb. Enligt uppgifter finns det en färdiginspelad scen där Heath Ledgers roll faller in i en spegel, vilket har öppnat för möjligheten att en annan skådespelare kommer ut på andra sidan spegeln och gör klart rollen.

Visst låter det lite konstigt. Jag hade sett fram emot den här filmen och ser alltid Terry Gilliams verk med förtjusning, men nu är frågan om de bör avsluta projektet eller inte.
Terry Gilliam har regisserat bland annat Monthy Pythons galna värld och De tolv apornas armé. Johnny Depp har redan spelat huvudrollen i en av hans filmer, Fear and Loathing in Las Vegas och även Heath Ledger har haft en stor roll i en av hans filmer, i Bröderna Grimm från 2005.

Michael Clayton.


Med sju Oscarsnomineringar är Michael Clayton en av de självklara vinnarna av år 2007:s filmer. Eller är den det? Kanske är den en sån film som blir nominerad till allt men som i själva verket inte vinner?
För Michael Clayton är i vissa stunder inte särskilt bra. Första timmen är så sövande tråkig så jag knappt vet var jag ska ta vägen. Den är seg som kola och får mig att sitta och vrida på mig i stolen av längtan efter att någonting, vad som helst, ska hända. Det är först i filmens andra timme som den blir bra, som tempot börjar speedas upp en aning och som trådarna börjar knytas ihop. Men då har jag nästan gett upp.

Michael Clayton är en som en mansversion av Erin Brockovich. Lite gråare, lite allvarligare, men den påminner mig ändå en del om den. Michael Clayton är också en film som faller lite på sitt eget grepp. Den är tillkrånglad och rörig, pratig och stel. Det känns som om den tar sig själv på för stort allvar. Det är aldrig ett bra betyg till en film.

George Clooney gör sitt jobb, men visar sig vara mer opersonlig än jag trodde. Hans knarriga röst och grå tinningar brukar vanligtvis verka sexiga. Han kanske vill bli tagen lite mer på allvar nu. Den knarriga rösten och de grå tinningarna känns helt plötsligt inte lika fräscha, när de tillhör ett ansikte som bara bjuder på ett och ett halvt ansiktsuttryck under hela filmen.
Tom Wilkinson stör mig något otroligt. Jag vet inte om det är han som skådespelare eller hans roll. Jag känner mig bara förvirrad när det gäller honom. Tilda Swinton är bra däremot. Jag tippade häromdagen på att hon får statyetten för Bästa kvinnliga biroll om en månad. Efter att ha sett filmen så känner jag att hon mycket väl skulle förtjäna den.

Mer då? Tja. Kategorin Bästa film får den inte vinna i alla fall. Denna film är inte unik på något vis. Möjligtvis kan den ta hem priset för Bästa manus, och inte mig emot. Filmen lyfter otroligt mot slutet och blir faktiskt lite spännande. Synd bara att den första halvan skulle dra ner mitt betyg så mycket.




Bild från Toronto Life.

Om ni ser till deras rollprestationer, personligheter, image och vem som medverkat i bäst filmer. Vem föredrar ni?
Morgan Freeman? Eller Bruce Willis?



Bilder från AllMoviePhoto och Daily Mail.

Tja, det blir på Oscarstemat ändå. Kan ju spara alla andra till senare. (Men jag känner allt lite press på mig att se mer western.)
Jag kommer ju antagligen inte hinna se alla filmer som det talas om i Oscarssammanhang nu, så jag får prioritera lite. Börjar med de filmer som är nominerade för Bästa film och fortsätter att gneta mig listan igenom. Utgår förstås från listan jag publicerade i bloggen häromdagen. Så får vi se om det blir till att se lite Bästa manus- och bästa kostymfilmer också. Grejen är ju den att det inte direkt är olika filmer i varje kategori utan att man kan komma undan rätt "billigt" ändå eftersom många är nominerade i flera kategorier.

Så nu sätter jag igång!
Wish me luck!

Jag är lite av en sucker för att tematitta på film. Det är roligt att beta av ett visst antal filmer efter något slags tema istället för att bara se lite random. Brukar följa ett tema i ett par veckor, eller kanske ett par månader. Fast jag ser förstås några andra filmer någon gång ibland också. Nu har jag problem. Jag vet inte riktigt vilket tema jag ska köra på härnäst.

Några alternativ:
Akira Kurosawa.
Krigsfilmer.
Filmer som utspelas före 1900.
Western.
Allt med Heath Ledger, för att hedra honom liksom.
Oscarsaktuella.

Vad tycker ni? Det finns en gedigen lista med alternativ på flera av de där kategorierna. Men jag funderar mest på om jag ska se alla filmer som är aktuella nu inför Oscarsgalan, så jag har superkoll när galan går av stapeln om ca en månad. Låter det som en bra idé? Ett kul projekt?

The Queen.


Jag såg The Queen igår. Har väl egentligen inte så jättemycket att säga. Skriver, som ni vet, ingenting om handlingen i filmerna i mina recensioner. Och känslorna har jag liksom lite svårt för att sätta ord på.
Men den var bättre än jag trodde. Och jag kan just nu inte komma på någon annan film där jag blivit så imponerad av en rollprestation. Helen Mirren fick en Oscar för sin roll som drottning Elizabeth II. Hon borde ha fått hundra. Helen Mirren läser inga repliker. Hon är inte kostymerad till oigenkännlighet. Hon spelar inte drottningen. Hon är drottningen. Hon är så sjukt bra så det går nästan inte att beskriva. Vilken stjärna!
Hon får drottningen att verka kall och hård och man vill bara hata henne, och helt plötsligt så använder hon ett ansiktsuttryck eller ett kroppsspråk som får en att sympatisera med henne fullt ut och tycka riktigt synd om henne. Det är någonting med Helen Mirrens blick. Den är så äkta på något vis.

De andra skådespelarna är också bra. Både prins Philip och Tony Blair är jättebra castade, prins Charles duger i alla fall. Och drottningens mamma påminner mig jättemycket om huvudrollen i animefilmen Det levande slottet, haha.
Resten av delarna i filmen lämnar jag åt er att själva bedöma. Det enda jag kan fokusera på ändå är huvudrollsinnehavaren. Det måste vara sjukt nervöst och modigt att porträttera en levande person. Speciellt när rollen inte är särskilt smickrande mot personen i fråga ... Helen Mirren har varit aktiv inom filmvärlden sedan 60-talet. I The Queen gör hon sitt livs roll. Det är jag säker på.




Bild från NY Times.

SVT:s äldsta program, Filmkrönikan, läggs ner. De senaste säsongerna har tittarsiffrorna, som redan innan var låga, sjunkit rejält, så efter vårens säsong upphör programmet. (Och där slog jag rekord i antal kommatecken i en mening.)
Men nej, det är förmodligen inte för alltid. Filmkrönikan har redan lagts ner en gång, och det var 1992, efter att Nils-Petter Sundgren slutat som programledare. 1994 kom det dock tillbaka igen.

Det första programmet sändes 1956 och hade Arne Weise som programledare. Sedan dess har ett stort antal programledare passerat, och programmet har förstås också förändrats en del. När Orvar Säfström slutade och Helena von Zweigbergk blev programledare slutade jag se det. Och enligt vad jag har hört och läst har programmet inte fungerat alls sedan dess.

Förmodligen kommer programmet tillbaka i framtiden. Förmodligen i ett bättre utförande. Klart är att de verkligen måste fundera på hur de ska göra för att hålla programmet levande. Att satsa på en yngre publik fungerade uppenbarligen inte ...
Lite synd är det. Men det kanske var lika bra. Det jag har sett de senaste två åren har i alla fall inte varit särskilt lyckat. Gladast vore jag om de gjorde sig av med von Zwiegbergk helt. Inte för att vara elak, men ... snälla. 

Bara för att det släpptes nyheter kring Bondfilm nummer 22 idag, så har jag haft lite väl mycket Bond i tankarna.
Jag har sett alla filmer förstås och de sträcker sig verkligen över hela betygsskalan. Från usla, pinsamma filmer till underbara, fantastiska dito. Och nu är jag förstås nyfiken ... 

Vad tycker ni?
Vilken skådis gjorde Bond bäst?
Vilken var sämst?

Vilken/vilka filmer är bäst?
Vilken/vilka är sämst?

Och om ni vill, vilken skurk är er favorit?, samt
Vilken bondbrud är er favorit?

Mina får ni veta senare.

2008 års bondbrud, Olga Kurylenko. Duger!

Inspelningarna är igång och allt är i sin ordning. Bondskurk den här gången är Mathieu Amalric, en skådis som jag absolut tror har det rätta virket (eller i alla fall utseendet) för att passa. M, Felix Leiter och Mathis återvänder från den förra filmen och spelas förstås av samma skådespelare. Filmen regisseras av Mark Forster (jag är överlycklig!) och premiärdatumet är beräknat till den 7 november i år, alltså ungefär två år efter den förra filmen. En annan glad nyhet är att Paul Haggis varit med och skrivit manus, precis som förra gången. Paul Haggis är en otroligt begåvad manusförfattare (och regissör) och har skrivit bland annat Crash och Million Dollar Baby, samt den nu Oscarsnominerade In the Valley of Elah. Även bondskurken är aktuell i Oscarssammanhang just nu. Han är med i Fjärilen i glaskupan, vars regissör är med och tävlar om priset för bästa regi (se inlägg nedan).

Under nittiotalet gick Bondfilmerna mest på tomgång. Men i och med huvudrollsinnehavarbyte (från Pierce Brosnan till Daniel Craig - kunde de ha lyckats bättre?!) och lite mer krut på allt runtomkring så gick Bond över från 90-tal till 2000-tal och blev hur bra som helst. Eller, ja. Det återstår att se. Casino Royale är i alla fall en av mina favoritfilmer i actiongenren, och med lika begåvade personer bakom rodret nu som i förra filmen så är jag inte ett dugg orolig. Nu längtar jag till november!

---

Uppdatering:
Filmen har fått ett "riktigt" namn nu. Den kommer heta Quantum of Solace och är en direkt uppföljare på Casino Royale. Quantum of Solace tar sin början ungefär en timme efter där Casino Royale slutade. Inte illa. 

Nomineringarna till Oscarsgalan är släppta och diskussionerna är igång. Vilka borde vinna? Vilka kommer vinna? Blir det någon gala eller bara en presskonferens?
Det ryktas om att manusstrejken börjar lösa sig, eller att någon slags överrenskommelse har gjorts, men än har jag inte hittat mer bevis för det än några påståenden på olika sidor. Vi fåt hoppas att det blir en gala i alla fall. Jag brukar vanligtvis tycka att Oscarsgalan är ett överskattat jippo där priser delas ut till vem fan som helst bara de grinar lite på vita duken. Men det är klart att jag ser fram emot den ändå!

Här är några av de nominerade.

Bästa film:
Försoning
Juno
Michael Clayton
No Country for Old Men
There Will Be Blood
Kommentar: Av dessa filmer har jag faktiskt bara sett Juno, vilken är helt fantastiskt bra. Jag hoppas verkligen att den vinner, men jag tror inte det. Förmodligen vinner Försoning eller Michael Clayton.

Bästa manliga huvudroll:
George Clooney, i Michael Clayton
Daniel Day-Lewis, i There Will Be Blood
Johnny Depp, i Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Tommy Lee Jones, i In the Valley of Elah
Viggo Mortensen, i Eastern Promsises
Kommentar: Tommy Lee Jones har vunnit en Oscar redan, för 14 år sedan. Kanske är det dags för en andra? Cronenbergs nya film Eastern Promises verkar riktigt bra, och det vore såklart jäkligt kul om Viggo Mortensen vann. Johnny Depp vann dock för bästa manliga huvudroll på Golden Globe-galan, så jag tror att det står mellan honom och George Clooney ...

Bästa kvinnliga huvudroll:
Cate Blanchett, i Elizabeth: The Golden Age
Julie Christie, i Away From Her
Marion Cotillard, i La vie en rose
Laura Linney, i Familjen Savage
Ellen Page, i Juno
Kommentar: Jaa, vad ska man säga? Är inte Cate Blanchett nominerad varje år? Haha, det känns sannerligen som det. Hon har vunnit en Oscar redan, för bara tre år sedan. Tror inte att hennes roll i Elizabeth är riktigt vinnarmaterial heller om jag ska vara ärlig. Jag hoppas att Ellen Page vinner. Som reserv har jag Laura Linney. Marion Cotillard är sannerligen på gång, men hon kan gott vänta några år.

Bästa manliga biroll:
Casey Affleck, i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford
Javier Bardem, i No Country for Old Men
Philip Seymour Hoffman, i Charlie Wilson's War
Hal Holbrook, i Into the Wild
Tom Wilkinson, i Michael Clayton
Kommentar: Ben Afflecks lillebror har gjort många bra roller, så det vore roligt om han vann. Jag tror inte riktigt på honom dock, utan gissar på att priset får till antingen Javier Bardem eller Tom Wilkinson. Av de två hoppas jag på Wilkinson.

Bästa kvinnliga biroll:
Cate Blanchett, i I'm Not There
Ruby Dee, i American Gangster
Saoirse Ronan, i Försoning
Amy Ryan, i Gone Baby Gone
Tilda Swinton, i Michael Clayton
Kommentar: Haha, kul för Cate Blanchett att vara nominerad till två Oscars för roller i olika filmer. Kanske får hon priset för sin roll i Bob Dylan-filmen I'm Not There istället för i Elizabeth: The Golden Age. Det vore kul om en svart kvinna, alltså Ruby Dee fick priset. Annars tror jag faktiskt på Tilda Swinton.

Bästa regi:
Paul Thomas Anderson, There Will Be Blood
Ethan & Joel Coen, No Country for Old Men
Tony Gilroy, Michael Clayton
Jason Reitman, Juno
Julian Schnabel, Fjärilen i glaskupan
Kommentar: Jag är ett stort fan av bröderna Coen och vore överlycklig om de vann. Vinner inte Juno pris för bästa film så tror jag att den har en desto större chans i kategorin bästa regi. Men egentligen känns det omöjligt att avgöra. Jag har inte sett alla filmer som är nominerade i kategorin och då är ett sånt här pris väldigt svårt att gissa om.


Jag tänker inte gissa vinnaren i alla kategorier. Dessa är de största och de får räcka på min lista.
Nu vill jag veta.
Vilka tror ni vinner?

Mischa Barton fyller 22 idag. Stora tjejen. Etta inte köpa tårta, säger jag bara.
Barton har medverkat i ett antal produktioner, men mest känd är hon som Marissa i O.C. Jag såg första säsongen av O.C. när den kom. Tycker inte om den serien. Allt är så plastigt och fånigt. En serie om rika bortskämda ungar som slåss och hånglar - I just couldn't care less. Och hon gjorde inte serien bättre direkt. Bruden med Jennifer Aniston-frilla och hundvalpsögon, som var typ två meter lång och vägde 30 kilo och inte hade någon personlighet. Inte konstigt att jag slutade se skiten.
Jag har sett ett avsnitt den senaste tiden. Avsnittet där Marissa dör. Hade hört talas om det i förväg och tänkte att jag inte fick missa det. Förmodligen det bästa avsnittet i O.C:s historia, hehe. Ni fattar att jag stör mig på henne va?

Två av hennes filmer har jag sett. Hon var fjorton när hon gjorde dem, och filmerna är Notting Hill och Sjätte Sinnet. Hon var inte särskilt bra i dem heller (hon spelar snorkig barnskådespelerska samt spöke), men förmodligen är de ändå hennes bästa roller.

Jag kan inte skriva så mycket positivt om den här människan. Det finns en massa skådespelare och regissörer som jag älskar och som är helt underbara, men så finns det också några få personer som jag verkligen avskyr. Hon är faktiskt en av dem. Det är bara ... för mycket ... glitter. Fattar ni?
Kanske är jag bara avundsjuk. Fast å andra sidan, vem vill förknippas med en undernärd hundvalp?

Jösses amalia! Först Brad Renfro, och nu Heath Ledger. Ursäkta att jag svär, men så jävla sorgligt det här är. Det kom lite som en chock när jag läste nyheten på internet i morse. Det är väldigt tragiskt när unga, begåvade människor går bort så där plötsligt. Och så tycker jag otroligt synd om hans anhöriga.

Heath Ledger hittades i sin lägenhet i New York av ett hembiträde. Dödsorsaken är ännu inte fastställd.
Han slog igenom i ungdomskomedin 10 orsaker att hata dig (eller var det kanske ännu mer i En riddares historia?), och blev oscarsnominerad för sin roll i Brokeback Mountain. Uppföljaren till Batman Begins, The Dark Knight, blev Ledgers sista film där han spelar Jokern. Just nu höll han på med Terry Gilliams nya, The Imaginarium of Doctor Parnassus, vilken förmodligen inte kommer färdigställas utan honom.

Ledger hade en dotter tillsammans med skådespelerskan Michelle Williams.
Han blev 28 år.

Ja, inte till Blogg.se, som uppträder konstigt som vanligt så jag inte kan länka och så just nu. Så. Det blir ingen recension som jag hade tänkt först, men jag kan väl få ur mig mitt budskap ändå.


Jag saknade en film på Guldbaggegalan. Nämligen Linas kvällsbok. Precis lika bra ikväll som när jag såg den på bio för ett år sedan. Allt och alla i den är bara så ... jävla bra. Förmodligen är det igenkänningsfaktorn som gör det. Amen!

Bild från Svenska Filminstitutet.

Fyller år idag gör Diane Lane. Och vem är Diane Lane? Ja, det kan man fråga sig. 43-årig skådespelerska från New York. Den vackraste kvinnan som går i ett par skor, påstår vissa. Meriterad som attan och med bara ett tv-programsavsnitt i bagaget, resten är filmer. 50 filmer.
Så varför har jag aldrig hört talas om henne förut? Namnet får inga klockor att ringa. Inte hennes utseende heller. Ändå har jag sett fyra av hennes filmer! Konstigt va. Är det bara jag som har missat henne eller har Sverige helt enkelt inte brytt sig om att uppmärksamma henne på något vis? Är hon intetsägande eller tråkig på film?

Jag har sett Hard Ball där hon spelar den kvinnliga huvudrollen. Jag ägde faktiskt den filmen på vhs på den tiden då jag var lite kär i Keanu "Stenansiktet" Reeves, haha. Kanske är det därför jag inte känner igen henne trots att jag sett den filmen några gånger. Jag kanske tittade på honom helt enkelt.
Unfaithful var det länge sedan jag såg, så där känns det ganska naturligt att jag inte minns henne. Eller vänta nu. Det är ju hon som spelar huvudrollen! Haha, det här är sjukt. Jag trodde det var typ ... Melanie Griffith. Fy skäms på mig.
I The Glass House spelar hon Erin Glass, fruga till Stellan Skarsgårds karaktär. Inga minnen av henne där heller.
I Den perfekta stormen har hon också den kvinnliga huvurollen. Fast å andra sidan så är George Clooney med också. Jag kanske tittade på honom istället.

Noterar också att de fyra filmerna jag sett med henne gjordes efter varandra utan någon annan film emellan. Lustigt.
Det här är märkligt i alla fall. Hon måste vara väldigt alldaglig. Kanske helylle? Jag vet inte. Jag skäms lite över att jag inte minns henne i någon annan film än Hard Ball (vagt). Jösses. Kanske är det därför hon inte vunnit några Oscars ...

Andra intressanta födelsedagsbarn:
John Hurt fyller 68.
Jim Jarmusch fyller 55. Se hans filmer!

Bild från Movieweb.

... jag är nominerad i en tävling på Sicastyles blogg. Som ni har märkt så är det väldigt inne med tävlingar just nu, men jag tycker Sicas tävling är rolig eftersom det först röstas fram veckans blogg, sedan månadens och sedan årets. Ja, och så är den rolig för att jag är med, såklart!

Gå gärna in och rösta på mig eller någon av de andra bloggarna!

Såg ni Guldbaggegalan? Jag såg det mesta, tycker vanligtvis att svenska tillställningar kan vara ganska tråkiga men ikväll var det bra. Efteråt kändes det för mig som om det var lite nördarnas afton. Det är ju jättehärligt! Här kommer de nominerade, vinnarna, och mina personliga reflektioner. Enjoy!

Bästa kortfilm:
Hur man gör
Övriga nominerade:
Juni
Lucky Blue
Kommentar:
Jag var rätt flitig kortfilmstittare förra året, men nästan inga svenska kortfilmer har registrerats i mitt register. Kortfilm är en underskattad konstform som alla verkligen borde se mycket av. Det bästa är att man alltid har tid med en kortfilm. Säkert var alla i den här kategorin värdiga vinnare.

Bästa utländska film:
This Is England
Övriga nominerade:
4 månader, 3 veckor och 2 dagar
Vid himlens utkant
Kommentar:
Inte sett någon av dem. Hyrde This Is England idag, dock. En slump?

Bästa dokumentärfilm:
Nunnan
Övriga nominerade:
Det svider i hjärtat
Paradiset
Kommentar:
När jag publicerade min lista över antalet sedda filmer i varje genre så innehöll den alldeles för få dokumentärer. Kanske kan jag fylla på lite med de här tre.

Bästa foto:
Geir Hartly Andreassen, Darling
Övriga nominerade:
Gustav Danielsson, Du levande
Eric Kress, Arn - Tempelriddaren
Kommentar:
Foto är döviktigt, det vet ju alla. Tycker att Geir var väl värd priset, men Gustav Danielsson gjorde att bra jobb i Du levande också.

Bästa manus:
Roy Andersson, Du levande
Övriga nominerade:
Johan Kling, Darling
Kjell Sundstedt, Den nya människan
Kommentar:
Säkert ett bra val där med. Har inte så mycket att säga i just det här fallet.

Bästa manliga biroll:
Hassan Brijany, Ett öga rött
Övriga nominerade:
Dan Ekborg, Se upp för dårarna
Nicolaj Schröder, Hata Göteborg
Kommentar:
Dan Ekborg var väl okej i Se upp för dårarna. Jag kan inte riktigt se barnprograms-Nic som bästa biroll, men kanske. Jag har ändå inte sett Hata Göteborg. (Jag vet, jag är kass på att se svensk film! Jag borde inte ens uttala mig!)

Bästa kvinnliga biroll:
Bibi Andersson, Arn - Tempelriddaren
Övriga nominerade:
Maria Lundqvist, Den nya människan
Gunilla Nyroos, Nina Frisk
Kommentar:
Ååh, hur svårt kan det vara att ta på sig en nunnekåpa och spela rollen som moder Jag kissar (varför ger jag alla i Arn så töntiga smeknamn?) genom att bara skrika lite? Jaja, whatever. Ska man vara krass så har väl Maria Lundqvist gjort sitt, har hon inte? Och Gunilla Nyroos vet jag ingenting om.

Bästa manliga huvudroll:
Michael Segerström, Darling
Övriga nominerade:
Jonas Karlsson, Den man älskar
Leonard Terfelt, Leo
Kommentar:
Hoppades på Segerström. Höll det bästa tacktalet och var en värdig vinnare, absolut. Jonas Karlsson har redan vunnit massor och Leonard Terfelt har hela livet på sig.

Bästa kvinnliga huvudroll:
Sofia Ledarp, Den man älskar
Övriga nominerade:
Julia Högberg, Den nya människan
Michelle Meadows, Darling
Kommentar:
Lite höll jag nog på Michelle Meadows. Men Sofia Ledarp är säkert också bra. Visar känslor på film. Och så.

Bästa regi:
Roy Andersson, Du levande
Övriga nominerade:
Josef Fares, Leo
Johan Kling, Darling
Kommentar:
Inga kommentarer där heller.

Bästa film:
Du levande
Övriga nominerade:
Darling
Leo
Kommentar:
Kunde inte någon annan av storfavoriterna ha vunnit? Jag är så mån om att det ska vara rättvist ...

Biopublikens pris:
Arn - Tempelriddaren
Övriga nominerade:
Ett öga rött
Underbar och älskad av alla
Kommentar:
Haha. Vilket skämt. Filmen med störst budget och publik får flest röster såklart. Själv hoppades jag på Underbar och älskad av alla. Det unnar man ju Martina Haag. Nästa gång kanske hon vinner.

(Jag länkar ingenting nu heller, det är alldeles för tidskrävande tyvärr.)
Fler priser delades ut, men jag tar inte med alla, inte ens Filmkrönikan presenterar alla direkt på sin hemsida. Fast vem är jag att göra som Filmkrönikan? De suger ju sedan Orvar slutade.
Det är många av de här filmerna som jag inte har sett. Det måste vi råda bot på. Nyårlöfte: att se alla filmer som var nominerade! Tror ni jag fixar det?

Audrey Tautou spelar Coco Chanel i en ny film!
Yes!

Filmen heter Coco avant Chanel och utspelas innan hon slog igenom som modeskapare. Regissör är Anne Fontaine, en franska som regisserat för mig endast okända filmer. Men det blir nog bra. Med Audrey Tautou i huvudrollen måste det bli bra!
Imdb är skitsega och har inte uppdaterat informationen på två månader, men enligt dem ryktas dem om att Mads Mikkelsen ska vara med i filmen. Fast den har redan börjat spelas in så det är knappast troligt. Vad jag vet är nämligen att en annan regissör håller på med en annan Chanel-film, Coco & Igor, och att han har fått rollen som Chanels kärlek Igor Stravinsky där. Coco själv spelas i den filmen av Marina Hands. Hänger ni med?

Klart är att jag ska se båda filmerna. Det här blir toppen!

Bild från Sophies fashion.

Juno.


Åååh. Det finns ingenting som gör mig så glad som indiefilm. Nåja, nästan i alla fall.
Juno är regisserad av mannen som gjorde Thank You For Smoking, en satir som inte direkt imponerade på mig men som ändå var lite speciell. Jason Reitman har däremot lyckats perfekt med Juno, för det finns inte mycket i den här filmen som jag inte gillar (finns det något?).
Juno står på en stadig grund redan från början. Manuset är jättebra och skådespelarna är minst lika bra de. J.K. Simmons, till exempel, fan vad bra han är. Han som är så yxig och styltig i Spider-Man-filmerna. Den enda skådisen i filmen som jag inte riktigt köper helt och hållet är Jennifer Garner som jag alltid har haft lite svårt för. Men även hon klarar det bra.
Allt är bra, allt är roligt och allt är perfekt. Filmen är snyggt, men enkelt filmad och soundtracket väl valt. Dessutom är Ellen Page en alldeles särdeles underbar skådespelerska. Jag fick upp ögonen för henne i och med Hard Candy, och i Juno är hon ännu bättre. Bara 20 år gammal har hon en fantastisk inlevelse och ett underbart minspel. Ja, ni hör ju hur jag låter. Inget annat än absoluta superlativ här. Men jag är nog lite kär i henne. Hon kommer gå långt.

Egentligen skulle jag ha sovit på saken och skrivit en mer nyanserad recension i morgon. Men skitsamma. Juno har biopremiär på fredag. Fastän jag nyss sett den, så funderar jag på om jag ska gå och se den på bio också. Är det någon film ni ska se på bio i vinter, så är det Juno. Ja, jösses.




Bild från NY Daily News.

Nu var det ett tag sedan jag skrev om ett födelsedagsbarn.

James Denton fyller år idag. Han får duga. 45 år! Ha! Varför är alla amerikanska skådisar så välbevarade? Eller vad säger jag, 45 är väl ingen ålder ...?
Jag har sett en endaste film med James Denton. Face/Off. Jag kommer inte ihåg honom i den. Kommer i och för sig inte ihåg filmen över huvud taget. Men sett den har jag, en gång i tiden. Han spelar nån som heter Buzz i den. Säkert inte världens största roll.
Denton har mest gjort tv. Ally McBeal, The Pretender, The West Wing, Philly, Threat Matrix ... inget att pinka på sig av lycka över kanske. Men så är han ju också med i Desperate Housewives. Och då är allt annat förlåtet. Tackar man ja till Desperate Housewives så kan man ju inte vara helt oduglig, det har jag alltid sagt.

Hur är han där då? Jag gillade honom i början. Men efter att han gifte sig med Susan så har jag tyckt att han varit lite lam. Hans kärlek känns inte äkta, fattar ni? Som om han fortfarande ligger i koma. Varje avsnitt tänker jag att fan Denton, nu får du skärpa till dig. Show me some spirit!
Kanske har han tappat stinget. Kanske står det i manuset att han ska göra så. Jag hoppas på att han ska shapea upp sig och leverera lite mer. Och att han ska få fler filmroller, så man kan se vad han går för.

Andra födelsedagsbarn idag:
David "Konstig" Lynch fyller 62. Hoppas han firar det med en ny film. Som ni kanske såg så ligger Mulholland Drive tvåa på gårdagens lista över bästa skräckisarna. Mera! Meeera!
Lorenzo Lame-ass fyller 50. Vilken bedrift.

Bild från Photobucket.

Fick för mig att kolla upp vilka skräckfilmer som jag satt högst betyg på. Spännande, med tanke på att jag är en jäkla chicken numera som nästan aldrig ser sånt. (Till skillnad mot för i min ungdom då jag var så känslokall så ingenting bet på mig.)
Sedan jag såg Mulholland Drive och gubben bakom containern skrämde mig fem varv runt Saturnus och tillbaka, så har jag inte sett så många skräckfilmer. (Okej, det finns två invändningar här. 1. Mulholland Drive är väl inte direkt en "sån" skräckfilm, samt 2. jag såg Inland Empire jättenyligen, men den var inte läskig alls.)
En del är väl inte skräckisar på det sättet som man tänker från början. Men är de registrerade på internet under den genren (bland andra) så får de vara med. Hur som haver så sammanställer jag nu en liten lista över det bästa.

1. Irréversible (2002).
Den enda femman i min lista. Fransk. Bäst.
2. Mulholland Drive (2001).
Suggestiv och ... ja, typiskt Lynchig helt enkelt. Har lovat mig själv att aldrig mer se den, men det kommer jag säkert inte kunna hålla.
3. Pans Labyrint (2006).
Visuellt väldigt vacker, drömlik och mardrömslik. Mexikansk/spansk. Superbra.
4. The Others (2001).
Lågmäld, långsam i typ Sjätte Sinnet-style.
5. När lammen tystnar (1991).
Ingen kommentar behövs?
6. Röd Drake (2002).
Uppföljare till, som utspelas före, När lammen tystnar. Förvånansvärt bra.
7. Psycho (1960).
Klassiker.
8. Alien (1979).
Klassiker den med. Väldigt stilbildande science fiction-rulle med en massa monster.
9. Cube (1997).
Fascinerade mig otroligt när den kom. Några personer kryper runt i en jättekub och försöker komma ut.
10. Night of the Living Dead (1968).
Enda zombiefilmen på listan. Underhållande!
Bubblare: Saw (2003).
Kortfilmen alltså. Som kom före första långfilmen.

Aah. Kan ni känna lukten av hav? Höra vågornas brus? Knakandet från metall som slits isär?
Idag är det tio år sedan som Titanic hade sverigepremiär. Kan ni tänka er? Tio år! Jag var bara en liten plutt då ju. Har sett den kanske tre gånger, men ingen gång på bio. Bara på tv och vhs. Titanic är verkligen en sån film som inte har lyckats åldras med glans. Den var bra när den kom. Vem gillar den idag?
Ändå kan jag tycka att den på ett bra sätt skildrade paniken hos människorna när båten började sjunka. Det är få filmer som fångat sådan panik så bra. Rätta mig om jag har fel.

Vad hände sen då?
James Cameron som regisserade har inte gjort någonting värt att nämnas de senaste tio åren. Han har regisserat några filmer, men ingen jag någonsin hört talas om. Ja, visst, han har regisserat ett avsnitt av Dark Angel (ni vet den där serien med Jessica Alba) men det är väl allt. Woho.
Kate Winslet är numera en av mina favoriter och har medverkat i inte mindre än 21 filmer de senaste tio åren. Hon har blivit nominerad till en Oscar fem gånger, men aldrig vunnit. En hel del av hennes filmer är lite indiestyle och knappt någonting är särskilt jättevälkänt. Hennes bästa filmer är Little Children och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Finding Neverland är det heller inget större fel på, och likaså The Life of David Gale. Men hon har bredd, det har hon. Hon kan spela vad som helst, men bäst är hon nog när hon kör vanlig-familjetjej-style.
Leonardo DiCaprio gillade jag inte förut. Han var liksom den där snygga killen som var sådär på film, och som alla tjejer utom jag var kära i. Men de senaste åren har han gjort så jävla bra filmer så jag kan inte annat än beundra honom för hans skådespelartalanger. Han är faktiskt jättebra, om man bortser från att han är The Leonardo DiCaprio liksom. Han har varit med i 15 filmer sedan Titanic, eller ja, sex stycken av dem håller han på med eller ska börja med nu. Han är verkligen på G just nu. Jag tycker mycket om både Catch Me If You Can, The Departed och Blood Diamond. The Aviator är också rätt bra. Till skillnad mot för Kate Winslet så är han nästan bara med i stora filmer som kostar massor att göra och spelar in massor med pengar på bio. Lite lustigt.

Kolla in den här trailern för uppföljaren till Titanic. Riktigt roligt gjord.

Oh noo. En av skådisarna i en av mina absoluta favoritfilmer, Ghost World, har dött. Endast 25 år gammal också! Jättetragiskt. Brad Renfro spelade stackars Josh (han som jobbar i affär och som tjejerna kör så med) i Ghost World. Kanske att jag ska se den i helgen, bara för honom liksom.

Ååååh! Det ska komma en Kenny Starfighter-film! Jag är så lycklig så jag nästan pinkar på mig! Alla mina drömmar går i uppfyllelse! Jag behöver inget mer i livet! Jag kan dö med ett leende!

Länk till Kenny Begins.

Will Smith gör sig ganska bra i science fiction-filmer. Jag har sett både Independence Day, I, Robot och I Am Legend. Nu ska visst hans son ge sig in i den filmgenren också. Jaden Smith spelar son till Jennifer Connelly i filmen Mannen från Mars. Han är en rebellisk unge och hon vetenskapskvinna. Keanu "Stenansiktet" Reeves spelar utomjording. Haha!
Det är många remakes i ropet just nu. Jag har skrivit flera gånger om planerade remakes o s v, den här filmen är en remake på filmen med samma namn, (mer känd som The Day the Earth Stood Still) från 1951. Regissören heter Scott Derrickson och har skrivit manus till den nya Fåglarna (vilket sammanträffande!) samt regisserat The Exorcism of Emily Rose. Filminspelningarna är redan påbörjade och premiären beräknas till december i år.

Bild från Moviewallpapers.

Aah. Jag njuter. Det går bra för Batman och dåligt för Superman just nu. Jag har alltid gillat Batman, min favorittröja när jag var liten var en svart tröja med Läderlappen i gult på. Jag var så förälskad i den tröjan! Däremot har jag aldrig varit färst vid Stålmannen.

Som jag har skrivit tidigare så är det en ny Batmanfilm på gång, The Dark Knight. Och en tredje är redan på planeringsstadiet.
Superman hänger däremot löst. Regissören Bryan Singer har tre projekt på gång som han förmodligen måste avsluta innan han börjar på någon uppföljare till Superman Returns. Dessutom har manusförfattarna för den förra filmen tackat nej till att skriva uppföljaren.
Haha! säger jag bara! Hahaa! Stackars Superman. I den stenhårda konkurrensen mellan superhjältarna så verkar Superman inte vara tillräckligt super för att hålla sig fräsch och värd att satsa på. Jag ler för fulla muggar.

PS.
Inte för att jag missunnar dem någonting, men vadå, Batman är mycket coolare.
DS.

Bilder från Bicolbusinessdirectory och LA Times.

Varje gång jag ser en film som har anti-piracyreklam i början så kommer jag att tänka på det här klippet. Och då är det svårt att ta den riktiga reklamen på allvar.

Bästa film - drama:
Försoning.

Bästa kvinnliga huvudroll i en film - drama:
Julie Christie, Away From Her.

Bästa manliga huvudroll i en film - drama:
Daniel Day-Lewis, There Will Be Blood.

Bästa film - komedi eller musikal:
Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

Bästa kvinnliga huvudroll i en film - komedi eller musikal:
Marion Cotillard, La Vie En Rose.

Bästa manliga huvudroll i en film - komedi eller musikal:
Johnny Depp, Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

Bästa animerade film:
Ratatouille.

Bästa icke-engelskspråkiga film:
The Diving Bell and the Butterfly (Frankrike & USA).

Bästa kvinnliga biroll i en film:
Cate Blanchett, I'm Not There.

Bästa manliga biroll i en film:
Javier Bardem, No Country for Old Men.

Bästa regi i en film:
Julian Schnabel, The Diving Bell and the Butterfly.

Bästa manus i en film:
Ethan Coen och Joel Coen, No Country for Old Men.

Bästa originalmanus i en film:
Dario Marianelli, Försoning.

Bästa sång i en film:
"Guaranteed" i Into The Wild.

Bästa tv-serie - drama:
Mad Men.

Bästa kvinnliga huvudroll i en tv-serie - drama:
Glenn Close, Damages.

Bästa manliga huvudroll i en tv-serie - drama:
Jon Hamm, Mad Men.

Bästa tv-serie - komedi eller musikal:
Extras.

Bästa kvinnliga huvudroll i en tv-serie - komedi eller musikal:
Tina Fey, 30 Rock.

Bästa manliga huvuroll i en tv-serie - komedi eller musikal:
David Duchovny, Californication.

Bästa mini-serie eller film gjord för tv:
Longford.

Bästa kvinnliga huvudroll i en mini-serie eller film gjord för tv:
Queen Latifah, Life Support.

Bästa manliga huvudroll in en mini-serie eller film gjord för tv:
Jim Broadbent, Longford.

Bästa kvinnliga biroll i en tv-serie, mini-serie eller film gjord för tv:
Samantha Morton, Longford.

Bästa manliga biroll i en tv-serie, mini-serie eller film gjord för tv:
Jeremy Piven, Entourage.


Kommentar: De flesta personerna känner jag till, men herregud, när det kommer till filmerna och tv-serierna så känner jag knappt till hälften.
Californication verkar vara David Duchovnys comeback. Jag är alltid glad när Jim Broadbent får priser, eftersom han är så bra (fick en Oscar för bästa biroll i Moulin Rouge för några år sedan). Bröderna Coen förtjänar alla priser de kan få och Cate Blanchett likaså. Priset till Johnny Depp gör mig bara ännu mer sugen på att se Sweeney Todd. Och dessutom håller jag med om att Ratatouille var årets bästa animerade film. Dessutom blir jag lite, lite sugen på att se Försoning. Men då måste jag bryta mitt aldrig-se-någonting-med-Keira-Knightley-löfte. Är det värt det?
Genomgående förnuftiga val, tycker jag. Nu orkar jag inte riktigt sätta mig in i vilka som var nominerade i varje kategori. Hade jag gjort det så hade jag säkert sett en lite annorlunda lista. Men allt är subjektivt.
(Ni får leta reda på alla filmer och personer själv på imdb om ni vill det, det blir så rörigt (och tidskrävande) om jag ska länka allting i inlägget. Have mercy.)

Planet Terror.


Ha! Jag slingrade mig ur American Pie-situationen igår och såg en film själv istället. Fast egentligen hade det väl kvittat om jag sett American Pie 5 eller inte. Jag såg nämligen andra delen i Grindhouse-duon; Planet Terror. Och jag blev inte särskilt förtjust i det jag såg.

Jag hatar splatter. Splatter är liksom det enklaste, och fulaste, som filmvärlden kan spotta ur sig. Och jag trodde verkligen inte att Robert Rodriguez skulle vara splattertypen, jag trodde faktiskt att det skulle vara mer Tarantinos grej isåfall? Men nej. Planet Terror är splatter så det stänker om det. Och jag tycker inte att en bra filmupplevelse är en sådan som ringas in av att Nicky Katt går omkring i en sjukhuskorridor och spräcker bölder i ansiktet på folk så det sprutar blod. Faktiskt.
Annars då? Tja, filmen är väl usel ungefär första halvan. Och specialeffekterna är ungefär lika snygga som i Undercover Brother ... Men det kanske är tanken?
Sedan blir det lite mindre omotiverade bölder-och-blod-scener och de scenerna är ibland riktigt underhållande. Så vad ska man göra med en sån film? En film som ibland är schysst som bara den och ibland rent förskräcklig?
Tyvärr tror jag att det dåliga överväger. När filmen är slut tänker jag nämligen att filmen var just dålig. Och dålig, det är en tvåa i betyg, det.

Några bra saker i denna dåliga film:

1. Rose McGowan är vacker som en dag.
2. Bruce Willis är med! YAY!
3. Naveen Andrews! Men han har lagt på sig lite ... Och har konstig frilla. Inte lika snygg som i Lost.
4. Genomgående bra skådisar.
5. Tycker det är kul när det är explosioner överallt som inte beror på någonting speciellt egentligen. Bilar bara flyger i luften helt plötsligt. Ganska roligt.
6. Gillar också kopplingarna mellan Death Proof och Planet Terror. Till exempel att Nicky Katt, Rose McGowan och Marley Shelton är med i båda, eller att de pratar om Jungle Julia på radion i Planet Terror, samt att båda utspelas på ungefär samma ställe i Texas. Annars är väl inte likheterna mellan Planet Terror och Death Proof särskilt många ...

Bild från Filmkeltes.

Jag satt i bilen på väg hem från träningen förut och funderade på vilken film jag skulle se ikväll. Kände att Casino Royale, jävlar vad jag är sugen på att se Casino Royale! Men nähä. Min sambo har just tvingat till sig ett ja från mig om att se American Pie 5 ... Sigh ...
Argumentet han använde var: "Du har ju redan sett en djup film idag".

Ljuset i mörkret? Det kan ju vara kul att ha sett alla American Pie-filmerna ... (Vem försöker jag lura?)

Var hemma hos min pappa och tittade på Discovery Science ikväll. Jag älskar när de rekonstruerar bilolyckor och mord och sånt på tv, och när man får se hur de löser fall, jag tycker det är så spännande.

Sedan åkte jag hem till min sambos kompis för att hämta min sambo, men hamnade i soffan framför sista timmen av Sagan om konungens återkomst. Det är en bra film. Gör böckerna rättvisa tycker jag. Jag hatar Frodo och älskar Gandalf. Men en sak förstörde hela filmen. Eller rättare sagt, en replik förstörde hela filmen. Den är helt okej på engelska, men inte i översättningen.

Nazgûl (ond gubbe) säger till sin fell beast:
- Feast on his flesh.

Översatt till:
- Kalasa på hans kött.

Ursäkta? Vilken ond person skulle säga så? Jag menar, hur coolt är det då? Hahahahaha! Jag garvade resten av filmen, tyckte det var ... kalasroligt! Skrattar faktiskt fortfarande när jag tänker på det.

Igår såg jag I Am Legend, filmen för alla människor som har koll!
Nej, jag vet inte, men jag vet ju att jag har koll, och jag vet att vilken blogg jag än läser så har personen sett I Am Legend och skrivit om det i sin blogg? Jag fattar inte. Alla laddar visst ned nuförtiden.

Jag tänker inte skriva någon recension om den. Jag skriver inte recensioner om alla filmer jag ser, utan ibland måste man få vara ledig också. Men jag tyckte den var bra. Grinade som ett barn någonstans i mitten av filmen (tänker inte spoila för mycket). Så mycket har jag inte grinat sen jag såg King Kong. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och djur som far illa ... haha, jag klarar inte av det i alla fall. Vuxna människor? Lätt! Bebisar? Sure! Gamlingar? Kill them! Men djur? Nej, där går gränsen.
De som inte har sett filmen fattar kanske ingenting, men vad gör det när alla verkar ha sett den.

Jag funderade över en grej bara. I Am Legend är ju ingen typisk zombiefilm, men den innehåller likväl någon slags muterade zombies (alla klagar på hur de är gjorda, men jag tyckte de var ganska snygga om man jämför med många andra filmer) som bor i mörkret och kommer fram på natten och svingar sig med hjälp av sina långa , seniga badmintonmuskler. Men. Vad jag undrade var:
Varför springer zombiesarna omkring barfota och med bar överkropp, men har brallor på sig? När människorna har blivit så där sjuka och knäppa i huvudet och muterade, har de fortfarande instinkten kvar att inte vilja visa könet för andra? De visar ju allt annat, menar jag.

Som ni kunde se i min resumé för år 2007 så var årets bästa filmer (sedda det året, inte gjorda det året) tveklöst Irréversible och Little Children. Annars är jag omåttligt förtjust i Amélie från Montmartre.
Det enda de har gemensamt är att de alla är gjorda under 2000-talet. Två är franska, en är amerikansk. En sägs innehålla ett par av de råaste filmscener som gjorts, en är raktigenom finurlig och vacker men beskylld för att vara glorifierande, en är ett stillsamt drama som behandlar en villaförorts skräck när en pedofil flyttar in i området.
Alla handlar de om kärlek, två av dem också om våld.



Vilken är er absoluta favoritfilm?

Bilder från Wordpress, Trivialbeing och Impawards.

... två kategorier av filmer som det finns alldeles, alldeles för mycket av. Så inte skadar det med en till.
I tre års tid har Yellow Bird jobbat för att få engelsmännen att nappa på att filmatisera Wallander. Och nu är allt klappat och klart. I sommar börjar inspelningarna av tre 90-minutersavsnitt i den engelska versionen av Wallander, som bygger på böckerna av Henning Mankell. Ingen mindre än den fyrfaldigt oscarsnominerade skådisen Kenneth Branagh kommer att spela huvudrollen som Kurt Wallander. Och hela klappet kommer att spelas in i Ystad, precis som de svenska filmerna.

Förut har både Rolf Lassgård och Krister Henriksson spelar Kurt Wallander. Jag tycker bäst om Rolf Lassgård-filmerna. Om jag måste välja, alltså. För Wallander-filmerna är inte alls särskilt bra enligt min mening, och gör inte böckerna rättvisa på något sätt. Men kanske kan det bli någonting nytt av det hela när BBC nu har bestämt sig för att sända en miniserie om Wallander, på engelska.

Kenneth Branagh känner nog de flesta igen, även om inte namnet känns bekant. Alla som har sett Harry Potter kanske minns honom som den fåfänge, ignorante professorn Gilderoy Lockhart. Han har spelat i 45 olika filmer och tv-serier och har regisserat 13 filmer, bland annat Frankenstein från 1994 (den där Robert DeNiro springer omkring i svart kappa och spelar en känslosam Frankensteins monster).
Hur som helst så sägs Branagh vara väldigt kräsen med vilka roller han väljer. Jag tycker inte att han är någon stjärna, men han är väl bra. Men det är klart att det ska bli kul att se vad de gör av detta.
Till sommaren börjar inspelningarna!

Bild från Bloggywood.

Blev tipsad om en sketch som driver med just Fåglarna. Ganska kul.

Häromveckan lade jag ut en lista över de sämsta remakes som gjorts. Jag kom genast att tänka på den nu när jag surfade runt lite och snubblade över en text om den planerade remaken av Hitchcocks Fåglarna, från 1963.

Det har snackats om det här projektet från och till sedan år 2001. Då skrevs det om att de skulle försöka få Melanie Griffith att spela huvudrollen som Melanie Daniels, eftersom hennes mamma Tippi Hendren (som för övrigt fortfarande får roller i olika filmer) spelade rollen i originalversionen. Tack och lov blev det inte så. Melanie Griffith är, enligt min mening, slut som skådespelerska. Hon var inne under 90-talet. Nu är hon bara sönderopererad och gift med en åldrande Zorro. Hon har gästspelat i ett par tv-serier den senaste tiden, men mycket mer än så verkar hon inte få göra. Kanske ligger hon bara på playan och steker numera.
Nej, istället snackas det nu, sju år senare, om att Naomi Watts ska spela huvudrollen. Och tja, varför inte. Hon spelade ju huvudrollen i nyinspelningen av King Kong. Så varför inte spela huvudrollen i nyinspelningen av Fåglarna.
Nu tycker jag förvisso att det är vansinne att överhuvudtaget göra en remake av en klassiker som denna. Det är som bäddat för katastrof. Jag har en femma på Fåglarna, och den femman är huggen i sten. Kanske får jag äta upp min hatt när filmen väl kommer - om den kommer - för jag hoppas ju förstås att den kommer vara bra. Annars är det ju bara slöseri med många års arbete. Och lite rättvisa kan de väl försöka göra Alfred Hitchcock.

Mer då? Än är ingen skådespelare definitivt klar för någon roll, och det ryktas inte ens om några fler än Naomi Watts. Jag väntar med spänning på beskedet om vem som ska få rollen som Mitch Brenner. Klart är i alla fall att Martin Campbell (The Legend of Zorro och Casino Royale) sitter vid spakarna, och att filmen än så länge beräknas ha premiär någonstans i mitten av 2009.

Bild från Disobey.

Ibland önskar jag att jag hade all tid i världen. Det finns nämligen så grymt många tv-serier som jag vill se, men jag har banne mig inte tid. Tänk att tv-serietittande är så mycket roligare än ... mycket annat. Det finns massor av tv-serier som jag inte har sett, eller som jag bara har sett något enstaka avsnitt av, och som jag så gärna vill se. Bland annat:

Jericho
Sopranos
Scrubs
Mitt liv som död
Entourage
Veronica Mars
My Name is Earl
Six Feet Under
Life on Mars

... och det var bara några av de amerikanska och brittiska. Dessutom har jag garanterat glömt flera. Yeah. (Märker ni vad mycket mainstream jag är intresserad av? Måste ju vara en slump.)

Jag ser sällan svensk film. Jag är trött på svensk film. På Beck och Wallander (men inte på Van Veeteren) och på Höök och på alla andra polisfilmer och -serier man kan tänka sig. Jag är också less på softat ljussatta På Landet-filmer som innehåller sex på höskullar, på halvtaskiga lättsmälta komedier, på manliga huvudrollsinnehavare med bullriga skratt och på regissörer utan känsla. Ibland undrar jag om svenska skådespelare är stelare än andra. Eller om man bara inte märker det lika lätt när man ser till exempel en amerikansk eller fransk film, eftersom man inte lyssnar lika mycket på hur de säger sina repliker. Helena Bergström är ett ganska bra exempel på det. Hon har gjort otroligt många filmer, men på något sätt så kan jag tycka att det inte känns äkta alltid när hon pratar på film. Hur som helst så har hon ju gjort sin regidebut, och jag tycker bättre om henne i den stolen.

Se upp för dårarna är en förvånansvärt charmig film. Den har väl egentligen inte så jättemycket innehåll, eller har den det? Den handlar om drömmar och språkbarriärer, bitterhet, kärlek och vänskap. Ja, egentligen ungefär vad ganska många svenska filmer har handlat om de senaste åren. Men Se upp för dårarna fick mig i alla fall att känna mycket. Jag garvade högt och grät en skvätt både en och två gånger. Jag gillar såna filmer. Jag brukar inte bli blöt i ögonen av svenska filmer.
Den svenska stelheten är ett problem ibland i denna film också, precis som i så många andra filmer. Vissa av skådespelarna är ... inte särskilt bra. Vissa läser sina rubriker efter manus men försöker dölja det bakom tonfall eller, ännu värre, icke-tonfall. Men så är också vissa skådespelare lysande. Korhan Abay är underbar, det är när han är i bild som jag blir rörd. Hans känslor smittar av sig på mig. Han är så bra! Sedan är Rakel Wärmländer skitbra och Liv Mjönes (i en liten, liten roll) superrolig.

Det är en stabil regidebut. Lite svajig rent tekniskt kanske, men med ett väldigt bra manus. Och så är jag förstås lite imponerad av Korhan Abay, den turkiske tv-stjärnan som lärde sig svenska på fyra månader ... för en roll i Helena Bergströms första må bra-film. Härligt!




Bild från Hemmets Journal.

Såg ni Berättelsen om Narnia - Häxan och lejonet när den kom? Det var för nästan tre år sedan. Var det så länge sen? Jag såg den på bio. Var det verkligen hela tre år sedan? Jösses, vad tiden går fort.
Jag tyckte den var okej. Läste böckerna som liten och uppskattar när man gör påkostad film av bra litteratur. Den första filmen hade fina specialeffekter och helt okej skådespeleri.

Nu är det dags för del två! Med samma regissör, vilket får mig att pusta ut lite av lättnad, eftersom effekterna då lär stanna på sin plats. I den nya filmen har det gått 1 300 år i Narnia, men i barnens liv "på jorden" har det bara gått ett år. Så huvudrollsinnehavarna är de samma som i förra filmen.
Berättelsen om Narnia - Prins Caspian har premiär den 16 maj (möjligheten finns förstås att den kommer lite senare än så till Sverige) och verkar minst sagt lovande. Även om jag inte blev störtförtjust i den första filmen (jag stör mig så på hon som spelar lilltjejen!) så fick trailern till Prins Caspian mig att vrida lite förväntansfullt på mig i stolen. Jag älskar sköldslagsmål om de innehåller stora folkmassor och katapulter. Och det är visst med i den nya Narniafilmen.

Lite förväntansfull är jag nu. Ska ni se den?

Death Proof.


Idag såg jag första delen i Grindhouse-duon, Death Proof. Jag läste en schysst recension av filmen och jag kunde inte ha sagt det bättre själv; "Quentin Tarantino är kejsare i sitt eget universum, byggt på vetskapen om sin egen coolhet." Som vi alla vet är han avgudad av många människor. Hur högt medelbetyg har inte Pulp Fiction liksom?

Jag hatar karln. Och Death Proof gör inte mycket för att förbättra mitt förhållande till århundradets största arsel till regissör. Ja, jag vet förstås inte hur han är privat, det är hans filmer jag syftar på.
Grindhouse är en hyllning till 70-talets koncept, då två filmer visades tillsammans. Och Grindhouse-filmerna visades tillsammans, med fejkade trailers emellan - ja, i USA då. I resten av världen så släpptes filmerna var för sig utan några trailers, och nä, Death Proof kan inte stå på egna fötter. Det osar så mycket Tarantino om den här filmen så jag blir alldeles trött när jag tänker på det. Det är kvinnorumpor i tajta shorts, coola vrålåk, machomän, white trash-brudar, sex, våld och droger. Och jag har aldrig imponerats av det. Jag har aldrig förstått storheten i att skriva och regissera filmer om luder som knarkar och visar för mycket hud och blir mördade eller mördar. Jag brukar vanligtvis ha överseende med sådan kvinnosyn i filmer, men när man bygger en hel karriär på det - nono.

Filmen är inte rolig, den är inte äcklig, den är inte ... nånting. Den består bara av benkrasande och blodstänkande och stjärtvickande och one-liner-droppande. En sak kan jag erkänna - ibland är filmen snygg. Det kan jag ge den. Det vore ju dumt att inte nämna det, med tanke på vilken bild jag har valt att använda till recensionen. Så okej. Ett plus där. Men nackdelarna är i tusenfald!
Tarantino själv dyker upp i en liten roll och jag äcklas av hans försök till att göra någon slags Hitchcock genom att ge sig själv en roll. Jag menar, kom igen! Hitchcock gjorde det på 40-talet!
Bitvis tråkar filmen ut mig rätt rejält, endast i tio minuter mot slutet lyckas den rycka tag i mig lite. Men sedan blir den dålig igen. Och ja, det var väl det. Ännu en bock i mitt Tarantino-register. Jag hoppas att Rodriguez film Planet Terror är lite bättre. Hoppas Tarantino inte smittat honom. Jag har nämligen sett fem filmer av QT: De hänsynslösa, Pulp Fiction, Kill Bill 1 & 2, samt denna. Alla fick betyget två. En gäspande, dålig tvåa. Jackie Brown stängde jag av för att jag blev så uttråkad.

Jag läste någonstans att den första kontakten Tarantino hade med filmvärlden var att han fick plocka upp hundbajs och skräp från marken i en gränd där Dolph Lundgren skulle spela in film. Han skulle ha stannat där. Eller det kanske är just där han har stannat. Bland hundbajs och skräp.
Jag blir nästan arg när jag tänker på all skit han producerat.




Bild från Cineastentreff.

Nej, det blev inte Me and You and Everyone We Know igår kväll. Jag är nämligen lite fast i Sex and the City för tillfället och ser det varje kväll innan jag ska sova. Det kan bero på att min sambo är bortrest och att jag har ganska tråkigt bara därför.
Jag brukar plocka fram skolådan ibland och välja ut ett random avsnitt som jag ser på. Så hade jag tänkt mig det när jag såg första avsnittet på säsong fyra för någon vecka sedan, men konstigt nog så fastnade jag och nu är jag snart klar med sista säsongen. Det kan bero på att jag är så fäst vid Miranda. Hon är bäst, de andra är bara fisar i rymden i jämförelse.

Annars är sådana tv-serier verkligen bra att ha på DVD om man bara vill fördriva tiden en halvtimme. Vänner, Simpsons och Sex and the City kan jag bara plocka ett avsnitt ur. Lost och Desperate Housewives är svårare att göra så med, eftersom avsnitten inte är fristående på samma sätt. (Nu har förvisso Lost och Desperate Housewives dubbelt så långa avsnitt som de andra, men ändå.)

Vilka tv-serier fördriver ni tiden med?

Bild från gallery.giovanni.

Miranda July är så fruktansvärt söt. Idag ser jag ut precis som henne i håret. Jag var less på mitt hår-på-utväxt så igår letade jag reda på några gamla, hör och häpna, papiljotter, och sov med dem inatt. Jag drömde mardrömmar på grund av att det var så obekvämt, men håret blev sött.
Jag tycker om att se ut som Miranda July. Hon är begåvad, pretentiös, härlig och precis lagom vacker. Kanske skulle jag ta och se Me and You and Everyone We Know ikväll. I den spelar hon huvudrollen, men har även skrivit manus och regisserat. Begåvad var ordet.

Bild från Wordpress.

Efter att ha fött tre ungar och tagit det lite halvlugnt sådär är Julia Roberts (äntligen?) tillbaka på filmduken. Finns det någon människa som inte vet vem hon är? Är Julia Roberts en av vår tids största stjärnor (i alla fall inom genren romantisk komedi)? Vissa hatar henne, vissa älskar henne, jag tycker mest att hon är mysig.
I Charlie Wilson's War, som har premiär den 1 februari, spelar hon en guldlockig, elegant brutta med rolig systatsdialekt. Filmen är baserad på en sann historia (aren't they all?) om en kongressledamot från Texas som dödade sin egen karriär under 80-talet genom att bada bubbelbad med två strippor med en förkärlek för kokain. Men vad är inte amerikanska filmer utan en comeback? Nu vill jag ju inte spoliera allting, men nog ska han lyckas räta upp karriären alltid.

Nu var det förvisso inte filmen jag skulle prata om, utan Julia Roberts. Jag är glad över att hon är tillbaka. Det är inne med fyrtioplussare just nu, och dessutom har ingen annan känts riktigt självklar att överta Julia Roberts position i filmvärlden. Hon ser dessutom ut att ha en del att göra framöver ... Smaskens!

Bild från z.about.

Det finns ett sant mysterium i filmvärlden. Det är inte om Marilyn Monroe blev mördad eller ej. Inte heller varför Edward Wood valde att bli regissör.
Nej, den sanna gåtan berör Stephen King. Hur i hela världen kan alla filmer baserade på hans berättelser bli så dåliga? Jag förstår inte. Han är The King inom skräcklitteratur, i alla fall på vissa ställen här i världen, eller i alla fall för några decennium sedan. Och förutom ett par fullträffar och några godkända filmer så är alla filmatiseringar katastrof! Över 100 gånger har hans berättelser filmatiserats. Om filmskaparna väljer att satsa så många gånger, varför kan de inte ge filmerna lite mer budget?

Jag har haft äran att se fjorton filmatiseringar. Här är de dåliga:
Carrie (1976).
Betyg: 2/5, d v s dålig film (en tvåa är för mig aldrig godkänd). Filmen handlar om en mobbad tjej som kan flytta på saker genom att tänka på dem. Regissör är Brian De Palma som gjort några riktigt bra filmer genom åren. Carrie är tyvärr inte en av de filmerna.
Carrie 2 (1999).
Betyg: 1/5, d v s usel. När en uppföljare kommer över 20 år efter första filmen kanske man bör oroa sig. Detta är skit. Filmen har tillochmed två regissörer, och de är inte ens värda att nämnas. Usch och fy!
Cujo (1983).
Betyg: 2/5. Jag minns inte ens någonting av den här filmen.
Drömfångare (2003).
Betyg: 2/5. Den här filmen började förjävla bra, men sedan sjönk den ... och sjönk ... och sjönk ... och kom aldrig mer igen. Slöseri med Morgan Freemans resurser, säger jag bara.
Jurtjyrkogården (1989).
Betyg: 1/5. Det där med hälsenan är ju bara vidrigt. Och resten är b. Eller nej, c.
Langoljärerna (1995).
Betyg 1/5. Haha, jag blir nästan lite kärleksfull när jag tänker på den här filmen/tv-serien. Den är så usel så jag inte kan göra annat än le. Förmodligen en av de sämsta filmer som någonsin gjorts. Men se den för guds skull! Underhållning!
Thinner (1996).
Betyg: 1/5. Haha! Fantastiskt dålig. Handlar om en fet man som får en förbannelse kastad på sig av en zigenare och sedan blir smalare och smalare. Jag skäms när jag tänker på den.

.. de som hamnar någonstans mittemellan och blir precis godkända:
1408 (2007).
Betyg: 3/5. Inte ens en svensk kunde rädda denna produktion som trots affischnamn var otroligt klumpigt utförd. Jag förstår inte riktigt vart det gick fel, men det osar b-Hollywood så det stinker om det. Håfström, du kommer aldrig bli någon demonregissör.
Lida (1990).
Betyg: 3/5. Precis över målsnöret. Jag har läst boken på engelska och den är mycket bättre än filmen.
Rose Red (2002).
Betyg: 3/5. Jag kan inte förstå att den här filmen är gjord 2002. Och jag kan inte minnas varför jag satte en hel trea på den! Den måste ha klarat sig med nöd och näppe. Fyra timmar lång historia om ett hus som bygger om sig självt och dödar sina besökare. Ja ... ni hör ju.
Secret Window (2004).
Betyg: 3/5. Endast Johnny Depp räddade denna produktion. Utan honom hade den förmodligen spårat ur tidigare. Men visst, den här filmen kan jag nog faktiskt kalla bra. Även om den tappar mot slutet. Precis som allt annat signerat Stephen King ...
The Shining (1980).
Betyg: 3/5. Jag tycker Kubrick är gravt överskattad. The Shining är okej.
The Shining (1997).
Betyg: 3/5. En annan regissör, Mick Garris, har gjort denna nyinspelning. Originalet är bättre men båda The Shining-filmerna hamnade ändå på en trea.

... och dessa är de bra filmerna:
Den gröna milen (1999).
Betyg: 4/5. Affischnamn och budget! Nu snackar vi! En amerikansk snyftare full med klyschor, men what the heck, den är bra och mer än så, den är faktiskt väldigt bra. Jag tycker mycket om musen.
Nyckeln till frihet (1994).
Betyg: 4/5. Ännu mer av affischnamn och budget! Den här filmen har utsetts till världens näst bästa film på imdb. Den är riktigt bra, men förstås väldigt amerikansk den med. Jag äger den tillochmed, och har sett den flera gånger. Jag har ingenting negativt att säga om den här filmen, men många filmentusiaster har ett och annat att hacka på. Men bristerna är få. En härlig historia. Se den!

Stand By Me är en till film som sägs vara riktigt bra och som Stephen King från början har skrivit. Jag har inte sett den, dock. Och som ni ser har jag missat en hel del självklarheter, som Det och Children of the Corn. Jag kan väl inte påstå att jag sörjer.
Efter att ha skrivit det här inlägget kan jag däremot konstatera att det är filmerna som är draman som klarar sig över mållinjen, som får en bra budget och som blir bra i slutändan. Alla skräckfilmer är ... sådär eller dåliga eller rentav usla. Det ska i alla fall jag komma ihåg tills nästa gång det är dags att se en Stephen King-film ... om jag någonsin ser några fler. Det är lätt att tappa hoppet om man ser till statistiken.

Jag skrev för någon vecka sedan litegrann om den kommande Terminator-filmen, Terminator Salvation. Den blir del ett i en förmodad ytterligare trilogi om kampen mellan maskiner och människor.
Tyvärr verkar inte Christian Bale (i rollen som John Connor) ha någon särskilt stor medverkan i filmen. John Connor är nämligen inte personen som handlingen kommer kretsa runt. Huvudkaraktären i Terminator Salvation heter istället Marcus och det ryktas om att Vin Diesel kommer spela honom. Året är 2015, inte många människor har överlevt apokalypsen. De som lever, lever i skräck, svält och misär. John Connor leder motståndarrörelsen som försöker göra någonting av samhället igen.

Än är det inte klart om Vin Diesel skriver på kontraktet för att spela Marcus. Klart är att Marcus medverkar i hela trilogin, så vem som än skriver på kommer att ha tre Terminator-filmer att se fram emot. Manuset är färdigt och har fått enbart positiva reaktioner, så vi behöver i alla fall inte vänta extra på grund av manusstrejken.
Sommaren 2009 har Terminator Salvation premiär. Det är ju bara att hoppas på att filmskaparna hinner reda ut alla begrepp och oklarheter, och dessutom göra filmen, innan dess.

Apropå remakes.

År 1984 filmatiserades science fiction-boken Dune, med David Lynch som regissör (och Max von Sydow i en roll och Kyle MacLachlan i en! Haha!). Jag har inte sett den, men den sägs vara vacker men dålig. År 2000 gjordes en miniserie och nu sägs det vara en remake på gång. Denna gång är det Peter Berg som vill regissera och om det inte vore för manusstrejken (den satans manusstrejken!) så hade projektet redan varit i full gång.
Så fort manusstrejken är över så sätter arbetet med manuset således igång. Peter Berg ska nämligen regissera en annan film först; Edwin A. Salt, med Tom Cruise i en av rollerna.

Just nu finns inte särskilt mycket information om någon utan filmerna, men båda beräknas än så länge ha premiär år 2010. Håll till godo!

Moviefone har listat de 25 sämsta nyinspelningarna som någonsin gjorts. En lite småkul lista, tycker jag. Här kommer den:

25. Meet Joe Black (1998).
Alas, the grim reaper does not take a vacation in this remake of 1931's 'Death Takes a Holiday'; instead, he sucks the life out of the whole painfully long three-hour film. Brad Pitt has never been more wooden, the dialogue is cheesy and the movie peaks 15 minutes in when Pitt gets run over by a truck.
24. Alfie (2004).
Despite having Jude Law in the title role, original music by Mick Jagger and an extended topless scene featuring Sienna Miller, this is but a hollow, cynical shell of the charming 1966 original, which starred Michael Caine and earned five Oscar nominations. If only they gave Oscars for Best Topless Scene.
23. The Ladykillers (2004).
Coming off their first miss ('Intolerable Cruelty') after nine straight hits, the Coen brothers looked like they would rebound nicely when they enlisted Tom Hanks to play an eccentric schemer in a remake of the 1955 crime comedy. But Hanks is obnoxious and over the top, and so is the movie.
22. The Truth About Charlie (2002).
Thandie Newton (as a widow), Mark Wahlberg (as a dashing stranger) and Jonathan Demme (as a once-hot director) couldn't hope to better the 1963 Hepburn-Grant thriller 'Charade,' but this yawner wasn't even close. Maybe, fooled by the lame title, they all thought they were in a Lifetime movie instead.
21. Poseidon (2006).
Even Wolfgang Petersen, the man behind aquatic epics 'Das Boot' and 'The Perfect Storm,' couldn't keep this oceanic epic afloat. A remake of 1972's 'Poseidon Adventure,' it has A-list special effects, a B-list cast (Josh Lucas, Kurt Russell) and enough D-list cheesiness to sink 10 cruise ships.
20. Planet of the Apes (2001).
Tim Burton seemed the perfect man to remake the 1968 sci-fi camp classic about a world where apes enslave men. But his rehash takes itself way too seriously and ditches the iconic original ending. (No Statue of Liberty shot?! Really?) As a result, it's the cinematic equivalent of monkey feces.
19. The Pink Panther (2006).
Oh, Steve Martin, we've never been so disappointed in you. Not only do you star in this unfunny mess based on Peter Sellers' 1963 caper classic, but you're credited with co-writing. And by the way, you were robbed ... of that Razzie for Worst Remake or Rip-Off you were up for. Curse you, 'Little Man.'
18. City of Angels (1998).
Wim Wenders' 1987 'Wings of Desire' was about angels who observe and love humans. For "angels" substitute "Nicolas Cage as a creepy dead guy in a trenchcoat," for "observe ..." substitute "stalks Meg Ryan," and you've got this travesty of the transcendent original. Sometimes the dead should just stay dead.
17. Down to Earth (2001).
Reconfiguring 'Heaven Can Wait' with Chris Rock assuming Warren Beatty's role, this time as an underground comic given another shot at life as a white wealthy stiff? Sounded like fish-out-of-water comedy gold. Instead it was as lifeless and stinky as, well, a fish out of water.
16. House of Wax (2006).
Paris Hilton's death scene -- in which the cleavage-sporting heiress is dispatched gruesomely (and hilariously) by a deranged redneck intent on filling a wax museum with corpses -- almost makes up for the horrendous plot, poor acting and lack of chills in this remake of the 1953 film of the same name ... almost.
15. The Stepford Wives (2004).
We're not really sure what happened here: The '75 original was a neat little thriller; this star-studded remake came out some hodgepodge of comedy, satire and horror. Note to Nicole Kidman: Back away from the remakes ('Bewitched' might have made our list, too, if it were a movie redo).
14. The Ring Two (2005).
Whereas the first 'Ring' film pulled off an unbelievable feat and actually bested the J-horror film 'Ringu' upon which it was based (even more impressive considering it's about a VHS tape that kills you), its follow-up (based on 'Ringu 2') was about as scary (and funny) as an episode of 'Everybody Loves Raymond.'
13. All The King's Men (2006).
We're not at all surprised that Sean Penn would have the cojones to take on an Oscar-winning role (Broderick Crawford won Best Actor for the '49 original); what shocked us was how completely and utterly this chockful-of-acting-heavyweights version failed to impress us.
12. The Hitcher (2007).
The 1986 original is a cult classic, just pure suspense from beginning to end. Rutger Hauer is terrifying as a psychopath chasing a couple who're in the wrong place at the wrong time. When something is this good, why chance a remake? You'll just end up on a list like this.
11. 101 Dalmatians (1996).
There's one great thing about this live-action version of the beloved 1961 animated original, and that's Glenn Close, brilliantly cast as the snarling Cruella De Vil. But that leaves 100 reasons NOT to see this unfunny, uninspired, un-cute remake. Who let these dogs out? Do us a favor ... put 'em back in.
10. Godzilla (1998).
Hmm ... Matthew Broderick stars in two of our worst remake designees. And this one is a remake of a remake (the '54 version with Raymond Burr is a redo of the original all-Japanese-cast monster mash). This big, American version just takes itself too seriously.
9. The Island of Dr. Moreau (1996).
He had two Oscars, but Marlon Brando was surely prouder of the Worst Supporting Actor Razzie he won (at age 72) for donning sunglasses, white makeup and red lipstick to play genetic-mutant maestro Dr. Moreau. It was the third version of H.G. Wells' novel, the strangest and the worst. The horror! The horror!
8. The Out-of-Towners (1999).
When you have a Neil Simon script, as the 1970 Jack Lemmon-starring original did, why mess with that? Shame on you, Steve Martin and Goldie Hawn. You're both old enough to have seen the original ... in the theater. You must've known this update was unnecessary.
7. Get Carter (2000).
The 1971 original is one of the best gangster flicks ever made, thanks to its quotable dialogue, soulless antihero (Michael Caine) and unapologetic violence. The remake, which stars Sylvester Stallone and features a completely new (and decidedly unimproved) ending, is a humorless bore by comparison.
6. When a Stranger Calls (2006).
"The call ... It's coming from inside the house!" That line from the '79 original is scarier than anything in this remake, which scored a whopping 10 percent on Rotten Tomatoes and features young, pretty people looking vacant. Forget the murderer -- this film commits the far greater crime of boring us to death.
5. Swept Away (2002).
This unnatural disaster -- based on the 1974 Italian film 'Swept Away ... by an Unusual Destiny in the Blue Sea of August' -- won five Razzies (including Worst Picture and Worst Remake), went straight to DVD in the U.K., and made Madonna swear she'd never act again. Saaay, maybe something good DID come of it, after all.
4. The Wicker Man (2006).
The original 1974 'Wicker Man' is considered one of the best, scariest British films ever. The Nicolas Cage update, however, is so un-scary that it's quite literally hilarious: Its numerous scenes of Cage beating up (and being beaten up by) women make it one of the most underrated unintentional comedies of our time.
3. The Fog (2005).
John Carpenter's 1980 version paid homage to horror film classics just in its roster of stars (Jamie Lee Curtis, Janet Leigh, Adrienne Barbeau); the 2005 remake paid homage to teenybopper TV with its cast (Tom Welling, Maggie Grace). You do the math.
2. Rollerball (2002).
We could go on forever about how this flick about a life-threatening roller-sport is utterly ridiculous and lacks the social and political commentary of the dystopian 1975 sci-fi thriller upon which it's based. Instead, we'll just quote star L.L. Cool J, who simply told Conan O'Brien that it "sucked."

And the winner is ...
1. Psycho (1998).
Why, Gus? Why? We don't know what lunacy prompted Gus Van Sant to attempt to re-create Hitchcock's 1960 masterpiece by mimicking every shot, yet leaving out the suspense and excitement (not to mention miscasting genial Vince Vaughn as the deranged Bates). File this bit of suckage under "P" ... for pointless.


Hur många orkade läsa allt? Hehe. Det är ganska rolig läsning, tycker jag.
Jag har inte sett så många av dessa filmer, tyvärr, så jag har inte så mycket att säga. Men är Psycho verkligen den sämsta remaken någonsin? Och borde inte Planet of the Apes vara närmare förstaplatsen än den är?
Det var nog allt jag hade att säga. Nu vet vi vilka filmer vi kan skippa att se. Känns skönt, tycker jag.

Vilken är Sveriges största skådis utomlands? Jag läste en sådan diskussion i ett filmforum och började fundera lite.

Ska man ta en nu levande så måste jag nog rösta på Max von Sydow, som stundtals är helt fantastisk. Han borde få en Oscar. En Hedersoscar skulle passa honom perfekt. Jag såg honom på film senast idag när jag slappade framför dystopi(?)actionrullen Minority Report. Max von Sydow är bra, för han är så ... diskret, på något vis. Ibland har det hänt att jag har sett filmer med honom i och inte ens tänkt på att det är han. Ibland märker jag det när han har något speciellt ansiktsuttryck eller står i ett speciellt ljus så han ser ut som Antonius Block. Men ibland händer inte det, utan jag märker det först efteråt. Han är så bra på det viset. Han är lite neutral på något vis. Man tänker inte riktigt på att han är svensk.
Till skillnad mot för till exempel Peter Stormare. Så fort han dyker upp i en film så tänker (eller säger) någon framför tv:n (inte sällan jag) "PETER STORMARE!". Han syns så mycket. Och han får alltid spela konstiga roller. Galna ryssar eller tystlåtna pannkaksälskande mördare eller kvinnomisshandlande fransmän eller kidnappande tyskar. Han är alltid skum. Och då syns han ju också. Men han gör sig väldigt bra i Coen-filmer tycker jag.
När Stellan Skarsgård är lika gammal som Max von Sydow så kommer han nog vara större än Mackan (von Sydow). Han är med i mer Hollywoodska filmer och syns på ett annat sätt. Men han känns inte lika mycket som en stjärna som Mackan gör.
Dolph Lundgren är ju lite frän. Hur många b-action har han inte varit med i egentligen? Nä, just det.
Döda personer då? Ska jag välja mellan Ingrid Bergman och Greta Garbo så väljer jag Bergman, och mitt val är högst subjektivt. Innerst inne så vet jag nog att Bergman aldrig kommer överträffa Garbos mystik, men personligen tycker jag bättre om Bergman. Hon gjorde ju fler filmer, dessutom. Ifall det spelar någon roll.

Är det en slump att de döda är kvinnor och de levande är män?